Jag förstår bara när jag ser 'bilden' framför mig.
Jag kan exempelvis inte tro att teve finns och att
tekniken, principen för att få det att fungera,
faktiskt fungerar.

Jag kan inte tro på något förrän jag fått det förklarat
för mig på ett 'gripbart' sätt. Ett begriplig sätt. Jag vet
förstås att teve, radio och telefon fungerar, jag har sett
att det har varit 'i funktion'.

Men jag begriper det inte, 'kan inte greppa det' och
därför kan jag heller inte tro på det. Verkar det krångligt?
Å ena sidan ser jag att och hur en illusionist 'trollar'
bort och fram saker, fast det är obegripligt.

Men så länge det är obegripligt för mig, kallar
jag det ett trick. Men tricket, eller illusionen,
får mig att tro 'det jag ser' verkligen händer.
Å ena sidan fungerar min hjärna som om någon

skulle visa mig en dator med internet, fast på
fjortonhundratalet. Eller kanske snarare någon
som plockar upp en miniräknare under första
eller andra världskriget. Jag ser det hända,

jag förstår inte vare sig tekniken eller principen
och jag påstår därför att jag inte tror på det.
För mig framstår det som 'science fiction'.
Ungefär som när H. G. Wells skrev novellen om

hur två människor byter själ eller kropp med
varandra. Han skrev även en roman om en man
och hans tidmaskin och en annan roman om en
man som blev osynlig.

Så även om någon 'bevisligen' kunde göra någon
av de där sakerna, skulle jag se det som omöjligt,
om det inte fanns en 'vettig förklaring'. Att jag nog
inte skulle kalla förklaringen som begriplig.

Trots detta skulle göra med mig ungefär detsamma
som om en kirurg försökte förklara för mig hur
hjärnan fungerar. Å ena sidan har kirurgen en lång
både utbildning, kunnighet och erfarenhet,

tio år eller mera. Detta skall han kunna förklara
för mig på fem eller tio minuter. Jag vet att ett
passagerarplan kan flyga, starta, lyfta och landa.
Jag har suttit i några stycken.

Men jag begriper inte hur det går till och eftersom
jag inte begriper hur det går till, så kan jag rimligen
inte tro att det fungerar. Jag tror inte på det,
jag förstår att det måste vara en illusion.

Samt att jag blir på en och samma gång såväl
'trollbunden' som även lätt illamående. Som tur är
finns det mediciner mot åksjuka, så när någon
'är ute och åker med mig', så vet jag att det bara är

för stunden eller dagen. Redan om en timme eller
redan nästa dag, kan jag glömma det hela och koppla
av med att se på teve medan jag nog flyger mellan
'två städer'. Du vet, med mellan 2.000 o 14.000.000
invånare.


(Som du förmodligen redan vet kom de där romanerna
och novellerna till på sent adertonhundratal och inte
förra året eller så. Vad han skrev på vid nittonhundratalets
början har jag bara dimmiga föreställningar om
och har heller inte kunnat sätta tilltro till...)