Det långa håret fladdrar i vinden
hon springer ett häcklopp framför havet
graciöst flyger den lätta kroppen
med kjolen tight stramande kring benen

Armarna svänger energiskt i takt
blicken fixerar den gudomliga
guldfärgade gryningen från öster
granatäpplelandet löftets moder

Siluettens strålar fyller rymden
hela hennes väsen skimrar i brons
Millesstaty i blixtrande motljus
hon skyndar i språng fram över stranden

Så kastar hon sig i havets böljor
simmar kraftfullt ut mot horisonten
allt stannar upp som också mitt hjärta
strömmarna där ute är dödliga

Hon krymper till en liten liten prick
jag har för länge sen slutat andas
hon var mitt ansvar min skyddsling var hon
varför lät jag henne så förföras

I desperationen föds en stark bön
befallande över mina läppar
Gud du allsmäktige som allt förmår
bär henne hit du hon får inte dö

Har jag underskattat hennes styrka
Framme vid solens bo viker hon av
förödmjukade är elementen
Hon går med stora steg genom sanden

förbi mig helt nära ser mig inte
Ur strandväskan tar hon upp kameran
lackröda munnen ler madonnalikt
självgodheten det vackra ansiktet