Den där tärande ensamheten som gräver i bröstet med sina naglar.
Hur jag än använder mina ord kan jag inte förmå mig att nå ut.
Att tillfälligt få bort känslan i bröstet.
Jag är fel, jag är uttrycker mig inkorrekt och folk tycks rädda för mig.

Folk vill ha lugnande ord och lögner som målar något jag inte är eller förmår mig att vara.
Hur länge har jag inte gått så här? Årtionden. Trots tidens gång får jag falskhet emot mig.

Lugnande ord och lögner.

Jag är fånge. Kroppen min cell och ensamheten gräver i bröstet.
Mina ögon skvallrar.

Länge nu har jag övertygat min spegelbild att inte vara så dramatisk, skärp dig, det är inte så farligt, du överreagerar, det blir bättre. Det blir alltid bättre.

Lugnande ord och lögner.

Allt jag hör är lugnande ord och lögner.
Allt jag möter är desperata blickar samt sorgsenhet när naglarna gräver i mitt bröst.

Allt är lugnande ord och lögner.