Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Självbiografi. Lite tankar hur har jag slutat lita på människor, de vita rockarna som apotekspersonal och sjukhuspersonal bär på, människor bakom...., aktuellt även nu under coronatider


Hur har jag slutat lita på människor

Jag minns väl mitt första tandläkarbesök. Mitt första tandläkaren som var en kvinna och även hans man var tandläkare, han var stadens bästa tandläkare där jag är född och uppvuxen i.

Det är en sommardag, mitt första tandläkarbesök och fönstret är öppet, jag är där helt ensam utan föräldrar.
Till min mors hårda uppfostran tillhör att man ska vara självständigt så tidigt så möjligt. Jag gör inte som tandläkaren vill och den vita handduken som är bredvid mig landar på marken genom fönstret. Jag är bara sju år då och tandläkaren är barnlös.
Jag har inga hål eller värk jag blev bara tillsagd av min mor att gå på undersökning. Nästan som nu under pandemitider människor har inga symptom men de vaccinerar sig, de litar på, de blev "tillsagda".

Snart efter händelserna flyttar hon utomlands med sin man. För dem som har en tysk ursprung går lätt under Ceausescu tiden. Staten får ersättning efter varje tysk som lämnar landet. Tyskarna betalar för dem. Det sägs att några byar byttes ut, människor lämnade sina hus, andra har flyttat in och fått nästan som en "gåva "av staten när tyskarna utvandrat från landet...
Så jag behövde byta tandläkare, det blev en barnlös man i sina bästa år.

Apoteket min mors arbetsplats (hon jobbar med medicin) ligger centralt, en hörnbyggnad. På vänster sidan av byggnaden ligger apoteket och i deras fönster ligger den välkända ormskålen även idag skulle jag tro. Följer en ingång och på höger sidan ligger den centrala banken (som några år senare bygger och flyttar in i den fråntagna gården där jag är uppväxt i och känner så väl). På övervåningen finns tandläkarteamet och några andra läkarteam.

Tandläkaren är välkänd, blir stadens "bästa tandläkare," .... Han har rumänsk ursprung är svärson till min pappas nära vän, hans fru blir min ungerska lärare, lite senare i livet blir de mina grannar också när jag gifter mig för första gg. och vill bo centralt mitt i stan nära till mina föräldrar, så är jag van vid, så är det bekvämt.
Tandsköterskan är min skolkamrats mamma, alla känner alla, framförallt de som jobbar inom sjukvården eller i en apotek. Staden är liten då, bara med ca 20 000 invånare.

Så jag fortsätter med mina tandläkarbesök. Jag har fått en bra uppfostran så under lydnad från alla olika hål går jag dit. I väntrummet, där har jag tillbringat så många timmar luktar medicin, den lukt känner jag så väl, är van vid, det har jag fått tillsammans med bröstmjölken.

På början har jag inte ng. hål, jag går dit bara för kontroll. Jag gör som jag blev tillsagd och under lydnad. Men tandläkarens önskan att ha närhet till ett barn gör livet för mig lite svårare och livet blir inte bättre när mina läppar, mina lår, kind, blir "hans egendom".
Tandsköterskan som vanligt lämnar rummet när tandläkaren sätter sig på stolen, tystnadskulturen är större än vänskapen. Och min pappa, min älskade pappa som ville skydda mig från allt, säkert vet du det, där uppe i himlen.

Det var en tid när jag inte visste vad som gjorde mest ont i själen. Tandläkaren (jag har fått stora skador av), alla mediciner som jag har käkat in i onödan, sprutan som var till hands under hela min uppväxt eller min egen mammas mordförsök på mig.

Jag var bara tre. Jag var för krävande och hon tålde inte mina energier. Hon visste exakt hur många mg. av vad som behövdes för att jag ska somna in, men pappas envishet var starkare än mammas "vassa hårda apoteks klo". Dagen efter händelsen ringer en "kollega" till apoteket och undrar vad som har hänt med mig, hon såg pappa springande med mig i famnen, bara i pyjamas och med tofflor mitt i natten. Han pratade oavbrutet med mig, "det var bråttom" !

Även pappa har fått en rejäl överdos, han var sängliggande och han gick bort p.g.a. det.
Det första misstankar uppkom när hon vid pappas bortgång ropade exakt samma ord som hon ropade när jag var tre.
Misstankarna blev bara starkare när jag insåg hur snabbt har hon ordnat att ingen obduktion ska ske. Det var "kollegialt" att hjälpa till. Samtidigt som hon har ordnat det, "rasade" vår taklampor ner i vardagsrummet som ett påminnelse att ng. "märkligt" har skett.
Misstankarna blev ännu mer starkare när pappas lik svullnade upp. Det som jag såg, såg även andra tyv. Och när hon försökte rentvätta sig några år efteråt då avbröt jag konversationen med följande mening. "Nej, mamma ingen har rätt att avsluta ng. annans liv" och konversationen var avslutat som ingenting har skett!

Lite senare i livet har hon även bett mig om förlåtelse. Men jag kunde inte svara.... " Ja, jag förlåter dig mamma".




Övriga genrer av magdolna VIP
Läst 29 gånger
Publicerad 2021-09-26 13:29



Bookmark and Share


  magdolna VIP
Tack för att du läser mina rader.
Läs gärna "Livsresa". Där får du lite tråd... Med två hårt arbetade föräldrar en barn i skolåldern, en pappa som jobbade 12/24 på 20 mils avstånd. Egentligen åkte han hem (med tåg) för att "sova". En mamma som ville utbilda sig... Och ett småbarn (jag) som varken ville äta eller sova. Våran liv fick en annan vändning när det hände en stor olycka, med mig och med min mamma, då var jag bara 10 månader.

Och med att vara självständigt och tandläkaren... så är det tyv. Jag har berättat en del av mitt liv, kanske blir ögonöppnare för några, hur blinkt litar vi på människor, grannar vänner, sjukhuspersonal, media, politiker....osv. I mitt fall även en mamma. Vi har hört många ex. när barn gör illa föräldrar och vice versa. Det finns bakomliggande orsaker.
Den tillhör till andligheten. Kanske jag kommer att öppna upp mig och berättar lite senare hur allt hänger ihop.
2021-09-30

  Gunnar Hilén VIP
Man tappar orden.
2021-09-30
  > Nästa text
< Föregående

magdolna
magdolna VIP