Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
människans kärlekspsykos är klurig och rolig att fundera på.


kärlekens filter

Här finner jag något —
men det tycks tyna bort,
när jag prövar att vidröra det

en liten linje,
en hemlig känslogräns av
där är jag och
här är du

vart jag slutar och
vart du börjar

En punkt —
som skiljer våra meningar åt

jag vill ju vara egen — solitär —

egenkär i en kärna av eremittillstånd —
där jag får mitt
vatten i solid form

dock ensamheten —
blir en frossa i ett fängelse.
och jag stelnar i det
hagelmättade moln som
dunkar i alla nervändar

men
när mitt isblock
rör vid dig

smälter våra frostbitna ögon samman

och min hjärtefrost töar

och vi möts i glaciärens avrinningsdelta

för här

där något tycks uppstå —
på den tunna hudbarriärens rand,

flödar isvattnet in i det ordlösa och

dina fingrar dunsar ner som kalla
vattendroppar på min hud

och jag fylls av en doft eller en känsla —
ett flöde från förr

och jag frågar mig
vad kärlek är

ett omedvetet, dimmigt möte
av medvetanden

tvetydigt vad vattnet består av,
denna kraft som binder samman
oss

kanske det är så
att kärleksflödet står över naturvetenskapens lagar

där evolutionen står som en elak fader
och skriker

att det är en biologisk tickande klocka,
som håller på att detonera

jag är förvirrad,
och
ett tankemoln skuggar över
alla likriktade ljusstrimmor

och en känsla av robotkropp ömsom organiskt skal

trär sina polära trosuppfattningar
och drar mig åt varsitt håll

delad i sanning.

åttatusen åskmoln
som vill lista ut

slå ner sina blixtar
i diverse svar

men kvar är ändå
en känsla —




Fri vers (Fri form) av Essisen
Läst 45 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2021-09-26 14:33



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Essisen
Essisen