I dina ögon jag läser
om språnget du aldrig tog;
vilsna tankar,
brustna förhoppningar,
den ständiga drömmen
om någonting bättre.

Framför mig står
en vas av kristall
med en uppgiven lilja,
vars slokande huvud
vittnar om övergivenhet.

Under våra fötter
ligger ditt slitna golv,
plågat av trötta steg
och årens oförtrutliga gång.

Vad fick din sång att tystna,
du sorgtyngda
barn av ensamheten?

/jh