Nätter under smekning så nära. Det jag försöker men inte kan. Gnuggar gnyende verklighet till tonerna av det klösande rivandet. Men glasartade stränder till synes alltmer i fjärran. Stressen att inte vara. Vara och samtidigt inte stressa. Drömmer mig bort bland den jag en gång trott mig vara. Inte mer. Inte mindre. Viker ihop saknaden. Blad för blad. Så sprött som trollsländevingar. Trasslar ihop mig till vad som kunde varit en snö. Men vissnar samtidigt till tonerna av månskenets hymn. Gungar i takt med monoton rädsla. Glasblåsaren i ständig jakt på det ultimata mästerverket. Originalet. The one. Men jag hör porlandet av tystnaden. Jag dricker det törstigt. Men effekten uteblir. Isbitar krossas mellan mina tänder. Men jag känner inte. Det berör mig inte. Allt jag vill är att än en gång vidröra dem. Dess majestätiskt vackra, dess drottninglika klokhet dess kungliga storhet. I mina kupade händer ruvar de sista hästarna.