Nu sitter jag här,
med din säck i knät,
som du knutit hårt.

Innehållet i säcken,
får säcken att röra sig.
Man skulle kunna tro
att ett djur låsts in
och kippar efter luft.

Lyfter upp säcken
och tittar på den.
Jag hör mina känslor klaga
och gny.
Hjärtskärande läten.
”Hur kunde jag?!”
Men knuten på säcken
har du knutit mycket hårt.
Sådär hårt man knyter
en äcklig soppåse.
Svår att få upp.
Jag gråter utan tårar.
Säcken blir tyngre.
Det känns orättvist
och fruktansvärt fel.


Nu sitter jag här
med mina egna känslor,
instängda i din ihopknutna
säck.


Men nej,
det slutar inte där.
För säcken är både späd och tunn.
Ett hål jag gör.
Där skrik och gråt
och aggression
provocerande lätt
flyter som en dimma
framför dina ögon.

Nej, jag är ingen säck,
ingen påse eller kasse med skit.
Endast i din dröm.
…som spräcks när du vaknar.