kyla med sprickor
jag befinner mig under ytan;
ett öronbedövande tryck
som stänger mina hjärtslag inne
det måste finnas en gräns
på hur många ord
man kan stå ut med
jag föreställer mig din kind;
lätt frusen
med sprickor i
beröringen smärtar
men en längtan finns
men vad krävs för att nå dig
jag är rådlös med split i hjärtat
meningarnas intensitet
lyckas inte komplettera mitt sinne
det är tomma ord
jag strör över sidan
meningslöst pladder
knappast läsligt
men jag kan inte sluta försöka;
att sitta i tystnad med modfälld blick
ge upp på alla abrupta försöka
till försoning och metamorfos
det betyder ingenting,
jag vet
det är tröttheten efter dagar
av ensamhet
som fastnat under naglarna
det är ett sammelsurium
av solkiga försök
du står still
och jag slutar streta
ser hur din silhuett
äts upp av landskapet
metallisk eftersmak hemsöker
mina nätter
en kyla med sprickor
under glåmiga lakan