jag befinner mig under ytan;
ett öronbedövande tryck
som stänger mina hjärtslag inne

det måste finnas en gräns
på hur många ord
man kan stå ut med

jag föreställer mig din kind;
lätt frusen
med sprickor i

beröringen smärtar
men en längtan finns

men vad krävs för att nå dig
jag är rådlös med split i hjärtat

meningarnas intensitet
lyckas inte komplettera mitt sinne

det är tomma ord
jag strör över sidan

meningslöst pladder
knappast läsligt

men jag kan inte sluta försöka;
att sitta i tystnad med modfälld blick

ge upp på alla abrupta försöka
till försoning och metamorfos

det betyder ingenting,
jag vet

det är tröttheten efter dagar
av ensamhet
som fastnat under naglarna

det är ett sammelsurium
av solkiga försök

du står still
och jag slutar streta

ser hur din silhuett
äts upp av landskapet

metallisk eftersmak hemsöker
mina nätter

en kyla med sprickor
under glåmiga lakan