Storasystern drog ett djupt andetag
och tittade ut över myren.
”Vi får gå runt där borta”, sa hon.
Sen började hon gå.
De stora stövlarna sjönk ner i mossan och
hinken med nygrävd potatis såg ut att vara tung.
Hon skiftade hinkens tyngd
mellan sina händer ett par gånger under tiden de rundade myren.
Lillasystern gick bakom.
Hon iakttog storasysterns bestämda steg.
Hon visste att storasystern aldrig
skulle klaga på varken väskans eller potatisens tyngd.
Det fanns en självklarhet i både stegen och blicken.
Det var hit de skulle gå,
det var hit de skulle vandra för att överleva.
Lillasystern kände plötsligt ett litet sting inne i bröstkorgen.
”Tänk på alla vi inte får träffa mer, eller dom som inte får följa med dit vi ska”
sa hon och storasystern stannade upp.
Hon tittade upp mot solen, ställde ner potatishinken i mossan och vände sig
mot lillasystern med utsträckta armar.
”Vi har varandra nu. Du och jag. Vi är starka tillsammans. Det är vi som har potatisen”.
Hon sa det med sån självklarhet att lillasystern inte kunde göra annat
än att lita på orden.
Hon kände sig lugnare, log inombords och storasystern
såg det nog på henne.

Med potatisen så överlever vi allt,
tänkte hon och tog några kliv framåt över myren.
Hon passerade storasystern och kände för första gången på länge
att hon ville gå först.
När hon kände efter så visste hon vägen
och förresten så skulle ju storasystern säga till om riktningen blev fel.
Stinget i bröstkorgen var som borta.
”Vi lämnar ju ändå bara dem som inte vill ha oss helt och hållet”.