Den talande nyckelpigan. Med sin honungslena röst hon frambringar ett lyckorus inte ens min vind snuddat. Inte desto mindre midnattsregnet strilar nerför näbben hos enkelbeckasinen. Varför tveka när kärleken ruvas i den tredje sanningens vindögdhet. Tvivlande månsken och jag aldrig mer förvandlas till den jag aldrig var. Men ej heller speciellt saknat. Det som känns fel sittande på havsörnens majestätiska axel. Så småningom livet ebbar ut till tonerna av ett kallsinnigt hagel. Kunde varit mer skimrande pärlemorrosa. Men nu är det inte så. Snarare ett segel ifrån det vi kallar verklighet. Inte mer än en hyllning till det sagolika gryningsljus. Det motsatta ännu flera förfriskningar bort. Dricker sig berusad av regnbågens smyckeskrin. Det hon har att erbjuda. Men inte mer än mig. Snarare mycket mer än mig. Vingklippta stränder och dikten slutar här. En blandning av lyx och total fattigdom. De känselspröt som vissa blundat för. Vädurar samlas vid lägerelden. De lämnar den inte förrän staden återvänt och allt blir som det ska igen. Normalt. Så onormalt normalt.