De långa Höstdagarna i slutet av ett år; de sträcker ut sig —
vardagslinan blir till ett gummiband —
att varsamt trippa på tå, på.
och dessa septemberdagar; de segar sig fram som snigelslem —
och jag — jag släpar mina ben till sorlet i mitt huvud
som befaller;
gå dit!
gör det!
och dessa gråa oktobermornar; de fängslar mig —
som en nattfjäril som klibbat fast i spindelväv
och jag släpar mina vingar över knastrig mark.
drar min last —
jag som ej kan flyga.
för fångad är jag,
av känslor från förr —
en gryta av ro och oro
dessa Höstkvällar; så regnsvullna och lufthavet ger min ångest
två namn —
disig & oklar
vagt vibrerande i de låga frekvenserna —
mitt sega morgonskelett
jämrar i sina fogar
den är så svårmanövrerad —
denna Höst
den våta, täta luften både bedövar och kväver
jag har inget mer att bepröva —
för Höstdagarna,
de egentligen inget kräver
men de skaver likväl,
på ett förklaringsfattigt sätt
jag ser sämre genom dimman —
den tröga vattenslöjan ger mig dimmsynthet
men jag känner desto mer.
så bländad av en vitgrå skugga som tapetserar himlen,
varsamt vrider sig över husen, över dagisgården —
som ännu är tom på barn.
dessa Höstmornar; att vara ett barn på väg till dagis —
låg sol som kryssar sina strålar fram till mjuka kinder
att kyssa
och reflekterar de gyllene löven som
skimrar när de vänder på sig
i vindens rysning
ett barns oändliga Höstkänsla —
aldrig övergiven.
alltid återgiven — så fort
tiden lugnar ned sig.
och jag återfinner mig i denna tid
alltid på samma sätt —
den tiden när löv blir till gulddroppar
och skogsmossan fylls av svampar
och soppar.