avståndet mellan tyget
och mig

mina kläders vakuum
som suger åt sig
ljudet

det gör så ont
detta att vara ljudlös

att komplett och helt
isoleras
från mänskliga röster

att apart befinna sig
mellan dagarna

stappla mellan rummen
för att höra fotsteg

ett ljud jag känner igen
ekokammarens tröst

jag visslar förstrött,
en melodi uppburen
av glasartad neslighet

jag vill låta
en hammare falla,
sätta alla spikar på plats

låta nålen träs;
penetrerar hud
och tyg

göra min gestalt hel
utan luft

väggarna tycks mig obekanta,
min spegelbild fördriven

jag skendränker mig
i rastlöshet

dammkornens sold
tjänar inte mycket till

snart kommer det en vind
och även de försvinner

mitt vitaminunderskott är uppenbart
hygienen fallerar

kinder späckade med plitor,
pannan likaså

små reservoarer av blod
och talg

att tala med någon,
inte öppenhjärtigt
men för att få tiden att gå