I väntrummet på mindre tågstation sitter sju personer.
Tjej i sena tonåren, med namnet Dalia på sin studiebag.
Ett mörkhyat par. Hon i nån slags högtidsdräkt.
Han nedtonad, men med gräll scarf.
Ung mor i fyrtioårsåldern med sin unge son.
En kepsförsedd medelålders herre med skepparkrans
och stram hållning. Slutligen en äldre något krökt dam
med käpp och forskande blick.

Pojken, förmodligen i sexårsåldern, pekar i riktning mot
de mörkhyade.
- Titta mamma, så mycket färg.
- Jo, Ludvig, rummet är nymålat. Å så ska man inte peka.
- Barn lär sig tidigt. Nyanser kommer senare, nickade den
gamla damen menande.
- Har damen själv barn? undrade mamman.
- Nej, för skjutsingen. Världen är en orättvis plats som jag rakt
inte hyser nåra stora tankar om. Syskonbarn räcker gott.

Den kepsprydde harklade sig aningen besvärat och tittade
stint ut mot perrongen. Dalia, nu försedd med hörlurar,
såg ut att gå på djupet. Mörka parets blickar vandrade från
stora urtavlan till utgången, röjde dock inte sina tankar. Med
färgpenna gick sexåringen över den kvadratiska, men ofyllda
ytan, i ett färgläggningsblock.

- Fint för barnen, att få in lite färg på papper, tyckte mamman.
- Visst, sånt behövs nog minsann, instämde den gamla damen
och fortsatte: Vad är egentligen ett färglöst liv värt? Inte ett
vitten. Synd måhända, men livet är så beskaffat, att även de som
inte levat, måste dö.