Försiktigt sträcker jag ut min hand
mot hennes mörka hår, undret av
skimrande, högpolerad kastanj,
slöjorna hon bär i saknaden.

Vid skuggan i hennes ansikte
ställer min blick den heta frågan.
Stilla sänker hon ögonlocken,
öppnar en ocean av ömhet.

Nödåren av svidande längtan
fäster jag på hennes vita kind.
När hon darrar till under kyssen,
föder hon stilla ett liv av liv.