många gånger har jag givit starka löften i utbyte

mot samma löften till baka i kärlekens namn

jag älskade starkt i från djupet av mitt hjärta jag 

släppte allt och gav mitt hjärta i någons annans 

händer med full tillit grundat på starka löften som 

för mej var skrivet i sten . jag var så lycklig då det 

fanns inget som kunde rubba mej eller få mej att

byta väg eller att ångra mej jag kämpade mot allt 

vid hennes sida för att hålla fasst i det jag älskade 

så starkt för jag hadde givit ett löffte ett muntligt 

kontrackt omöjligt att bryta eller äventyra på något 

sätt . men så kommer man till en punkt då man känner 

att något är fel och med tiden blir man lämnad ensam 

alla starka ord och löften rinner som sand i mellan 

minna fingrar känslomässigt hon släppte mej och gick 

sin väg utan att se till baka efter mej hon försvan i den 

vackra sommaren som hon kom i från men nu är allt så

kallt och hårt färgerna blekare och allt som dofftade så 

gott och starkt dofftar ingenting längre . allt är borta hur 

kunde det hända allt som var så starkt vi som hadde flätat 

våra band för framtiden bara gled i sär som fransarna på

en piska slår dom mot mitt hjärta och får det att blöda hur 

kan så starka löfften bli så betydelselösa jag känner mej så

ensam och rädd , rädd att möta någon igen och bli krossad

igen tilliten har krympit till minimalt för varje brustet löffte 

krymper det och gör det svårare att att möta någon igen och 

lita på på sin partner  det blir ett långsamnt farväl till kärleken 

och ett allt störe motagande till ensamheten på min mörka väg 

men det som gör ondast är mitt hjärta som hon aldrig gav mej

till baka det plågar mej fortfarande visligen mindre med åren 

men det gör så ont som alla vackra minnen från en svunnen tid 

som hemsöker mej . för dom gör mej så glad och ledsen på samma 

gång för hellre möter jag kärleken och förlorar den en att aldrig 

möta den alls efter min väg