när all planering
blev besvikelse
stannar jag
faller ner i ett förtärande hål
min själ är i helvetet
gränserna mellan galenskap och verkligheten
har bilats bort av en förstörande kraft
ligger i en ruttnande kokong
om jag någonsin kommer ut
bryr du dig inte om
är utsatt för strålning
hela tiden impulser av idioti
inga medel kan rädda mig nu
minnen av en svunnen tid och allt som är förbi
trasar sönder och fragmenterar
framtiden är evig och evigheten är föralltid nu
hat och driv av hämd
det är det enda som styr mig
ingen vill inte längre höra
för det är alltid samma visa
att de ska visa dig bekräftelse
de dom inte orkar längre
jag får inte ens veta hur hatad jag är
mitt bryr sig ingen om
jag slår i luften gång på gång
just innan slaget finns det fortfarande hopp
som i en miljondels sekund
det är det bästa som återstår