Julie ser sig om. Detta kvinnofolk. 
Sina rollspel tolererar hon men 

alltid skönast. Slippa. Ångest. En ovan 

sådan. Styrkan som de behöver bevisa. 
Uppvisningar kring självklarheter. 

Julie förstod och förstod inte. Vara så 

identifierad med sitt jobb att ej tillät sig 

ruttna. Inte våga tala om det. Deras 

analyser av situationer de aldrig får 

tillräcklig insyn i. Inte tillräckligt för att göda 

deras psykologiska hemmasnickrade teorier. 
En orolig mamma. Hur en dotter påverkas av 

överbeskydd när bilden av en familj stannar där. 

Korta ögonblicksbeteenden hos en orolig förälder. 

Utmattad utbrister hon! 

har hon problem med minne, koncentration ? 

neej. Är svaret. Lite trött då tänker Julie. På väg till 

någon slags utmattning på sin höjd. Hur sover hon ? 

hur pedagogen försöker stärka genom beröm. Hur Julie 

anar att den autistiska pojken inte bryr sig så mycket om 

att förklara det dubbla i tillvaron när sorgen inte får utrymme. 

skolkuratorn ritade med flickan jag har framför mig. Ett skydd 

en vrå skild från verklighet ? Flickan säger till mig att hon 

aldrig brukar gråta så mycket som hon gör nu. Hos mig. 

hur närma sig det? Är det läskigt ? Är vi för allvarliga? Kan 

man vara glad och längst längst in mycket mycket ledsen ? 

kramar henne. Skrattar till i slutet. Normaliserar. Ger hopp. 

men Julie kan inte prata om sin verklighet med de andra i 

rummet. Orden vill inte ut. Alarmsystemet har tagit överhanden. 

hon hittar inte in. Inte ut. Är på en ovan plats i en ny 

slags värld. Öar av trygghet existerar bakom uppvisningar 

och prov. Vilka är dem och jag egentligen tänker Julie. 

Julie packar ihop sig. Tar en paus denna helg. Sjukskriver sig 

en dag. Låter själen veckla ut sig i det där lilla lilla rummet 

hon ställt in den stora sköna soffan. Katten är där Julie 

är. Följer henne i spåren.