Vi pratade idag.
Två trasiga barn, barn till låsta människor.
Låsta människor som i sin tur en gång varit trasiga barn.

Vi började trevande.
Du sa att du hade tänkt. Visst var det inte alltid rättvist att du fått så mycket skäll?
Att du inte fick göra sådant som andra fick?
Att reglerna inte alltid varit helt klara?

Du sa att du kände det som att du slog i spärrar.
Inte helt nådde ut i verkligheten. Alltid lite inhägnad och avskild.

Jag höll med dig och sa att jag kunde känna igen mig.
Att jag alltid känt mig lite parallell. Som att existera vid sidan av eller ovanpå det verkliga.
Att se men aldrig riktigt röra vid det. Att aldrig riktigt vara en integrerad del.

Vi pratade om att stå framför låsta dörrar…
Det är inte riktigt sant. Du pratade om din pappa och kallade honom för låst.
Att det inte gick att nå fram. Att du nog aldrig riktigt kommer nära.
Det var jag som började tänka på dörrar.

Jag såg bilden av en husfasad, väldigt vacker. Proper. Dörren såg nylackad ut.
Grön med mässingsplakett och dörrknackare, så målade jag upp den i mitt sinne.
Jag såg dig stå där utanför, knackandes på dörren.
Men du blev inte insläppt. Du knackade och knackade. Ropade och bad.
Hamrade med nävarna, riktade en spark mot dörren. Sedan blev du stående.
Jag såg hur du betraktade fasaden, tog in så många detaljer du kunde.
Satte dig på trappan för att fundera.

Jag såg dig tänka ett slag för att sedan resa dig och gå.
När du kom tillbaka bar du ett stort knippe nycklar.
Jag såg dig ännu en gång stå vid dörren, beslutsam.
Du testade nyckel efter nyckel men ingen fungerade.
Mässingsplåten runt nyckelhålet blev ful och full av repor.

Allt detta hann

utspela sig i mitt inre medan du talade.
Du sa att du kommit till insikt. Till låsta människor finns inga nycklar. Du kan inte försöka ta dig in utan att vara inbjuden. Till låsta människor finns inga nycklar. De måste öppna själva.

Först lät det så oerhört ledsamt. Till låsta människor finns inga nycklar.
Tänk om man aldrig riktigt förstår hur låst man är? Lever i instängdheten och dunklet fram tills döden. Att man aldrig inser att det finns de som vill komma in? Leva utan att vädra ut, ropa genom ett fönster. Leva i isolerad ensamhet.

Men jag tror att du har rätt.
Låsta människor är som låsta dörrar. Även om du bryter upp den och tar dig in så begår du ett brott. En dörr som inte är din behöver du bli inbjuden att passera, om du forcerar gör du inbrott.

Men sorglig är den ändå, tanken på låsta människor och de som står utanför.