Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Solstrale...


Om Veckans alla dagar "jag är inte ensam" inte fanns

...Så går dagarna som förvandlas till veckor månader och år. När tiden silar smolket finner man mycket i bägaren som förklarar varför det rinner över. Vi ska sträva emot förändringar till det bättre och strida för kärlek, solidaritet och rättvisa i rättvisans namn. Vi är skyldiga rättvisan detta tills motsatsen bevisats, dvs vi ska alltid stå upp för det som är rätt...

måndag:

I ett litet gräl förvandlar han dig till träl. Inget finns av tecken på att han vill dig väl. Du famlar omkring vilsen utan att förstå. Mot kvällningen försöker du gottgöra vad du tror är fel i dig. Han suger kraften ur dig överger dig likt ett skal. Trampar på dina försök och ger dig skulden för allt. Han tvingar dig till att böna och be om förlåt. Sedan visar han hur han ditt intimaste vill komma åt. På natten finner du sängen hans tom. Och han skriver till dig oavbrutet för att få dig att känna dig låst. Du svarar och ger honom kontrollen. Han är endast ute efter att veta du inte gett dig ut efter honom. Han som vandrar mellan kvinnorna sina. Behandlar dem lika, lika, lika... De är vad han kallar jämlikhet...

tisdag:

Denna dag han släntrar hem efter jobbet. Väl hemma kräver han uppassning. Han ber dig knäcka en öl åt honom med en nedlåtande ton. Välmenta ord följer i ditt svar... Du är så nedbruten psykiskt nu... Du gör allt för att uppmuntra och stötta denna utarbetade man. Till trots hans ohövliga nedlåtande raljerande ton. Grimaserna han ger  dig visar att du måste göra mer och mer. Han ser inte dig vara lika trött efter jobbet. Dina arbetsprestationer räknas inte för han menar ditt jobb inte är lika viktigt som hans. Du protesterar, men det skulle du inte ha gjort enligt honom. Du får smaka på elakheter och hån. Han slår sin hand i luften och kallar dig saker du aldrig förut fått höra om din person. Du vet att du duger men sakta bryts du ned. Under kvällen förvrids allt till en mardröm. Nedtryckt och svag somnar du strax innan du ska till jobbet.

onsdag:

Det blir inget kvar till någon. Lillördag är festandets dag. Ja för den som vunnit segern i att trycka ned någon annan. Han raljerar över dina små tillkortakommanden inför sina ölpolare. De klappar honom i ryggen och uppmuntrar till hämndaktioner. Du sitter  framför tv:en ovetande om vad som skall komma.

När du sovit ett par timmar vid fyra på morgonen kommer han. Du frågar vart han tog vägen. Du berättar du varit orolig. Han svarar uppkäftigt och startar ännu ett av sina gräl som går ut på att bevisa din skuld till allt. Hånen emot dig haglar och det verbala våldet ökar. Nu har ni två barn som tittar in genom dörrspringan. Dina ögon försöker att inte visa du sett dem. Men som den mästermanipulatören han är ser han. Barnen får en chock av hans attack emot dem. Vilket får dem att hålla med om hur Psyksjuk du är när han vrålar det till dem, åt dig. 

torsdag:

Du skickar barnen till skolan. Lidandet lyser i deras ansikten. De vet vems felet är. Men de skuldbelägger dig. "Mamma varför kan du aldrig hålla tyst", "Varför låter du pappa behandla dig så där", "Varför säger du inte ifrån till pappa när han skriker på oss"... De försvinner efter vägen... Tyst inombords och skuldmedveten och nedbruten går du till jobbet. Där ser du ingen annan utväg än den att prata med din chef. Men din manliga chef är ölpolare med din man. När du går hem den dagen är det sista gången du ser dig själv som en människa. För vart steg förvandlas du till en lydig docka.

fredag:

Någon stans inom dig känner du att det är nog. Men skräcken härjar i varje del av dig. Barnen tittar inte åt dig längre. De har slutat räkna dig till en av familjen. Pappa fattar alla besluten och barnen lyder snällt lika skrämda som dig. Men du kan inte nå dem. För deras skräck har övergått för längesedan och passerat normaliseringsprocessernas vallgrav. Nu är de förlorade till de djupa träskmarkerna på väg mot gungflyets kvicksandsdyner.

Sakta går det upp för dig hur snärjda du och barnen blivit. I ett försök att lämna honom försöker du lämna in skilsmässopappren. När han får syn på dig  i akt med detta kommer raseriet. När du vaknar är du tusentals miljoner ljusår ifrån dig själv... och inget finns kvar av den du var. Dina händer rör sig inte, dina ben kan inte ta ett steg. Huvudet kan inte tänka en tanke. Dina ögon kan inte öppnas. Hela du är så sönderslagen att ingenting fungerar mer. Du kan inte fly för du är så fast i hans psykiska och fysiska våld. Detta går han ut för att fira med ölpolarna där en av dem är läkaren som just skrev in dig på mentalsjukhuset.

Barnen tittar hålögt på dig en sista gång när de ser dig dricka kaffe tafatt i köket. Det är på psyket nästa plågoande kommer in i ditt liv. Degenererande psykofarmaka i höga doser. Och barnen De hälsar inte längre på dig. Fredagskvällen spenderar de på sina rum. Deras utsatthet och ångest förleder dem in i händerna på kriminella. Allt är en katastrof. Din son drar ut sedan hittas han skjuten på natten. Och din dotter tar sitt liv. Dock är de inte döda i den fysiska meningen. Barnens vara är det som förlorar sitt värde denna natt. Du sitter tomhänt utan att kunna nå dem när de förlorat sig själva precis som du. Deras pappa slår dem i straff för att enligt honom har du fostrat dem fel. Sedan slår han dig inför dem som han brukat när du är hemma på permission.  Detta har pågått alltsedan han först förstod att du skulle lämna honom...

lördag:

Du vågar äntligen ringa ett samtal till en kvinnojour. Men mannen kommer på dig. Barnen vågar då att ringa socialen trots allt. Nu står dem där och knackar på med polisen i hasorna. De omhändertar barnen. Dig lämnar de kvar. För du vågar inte säga sanningen. Du lämnas med din man... Ja och sedan kan ni tänka er själva följderna av detta, eller kan ni? Tydligt var att poliserna och socialarbetarna inte kunde tänka vilka följderna skulle bli...

Bakom en gardin där ljuset lyser hela natten ligger du. Ingen kan se in och dina utsikter är förlorade. Han står över dig och sparkar och slår. Hans ölpolare kommer förbi. De super sig fulla och tar hand om dig en efter en. Du svarar inte och du kämpar inte mer. Du kan inte längre freda dig. Det som sker är helt normalt i deras värld. Du en träl, du en spillra, du en slyna, du problemet, du är ingen! Du är nu ingen för dig själv och räddningen är sedan länge utom räckhåll...

Natten kommer mot gryning och du andas nätt och jämt. Du vet att kvinnor världen över och deras barn kämpar. Du vet att du inte är ensam. Du har tänkt detta så länge nu att det mer blir normalt att bli slagen. Du är inte ensam är nu laddat med dödande kulor likt ett vapen med grov kaliber. Det är detta, "jag är inte ensam", som blivit en chans för detta djupa fall att förvandlas till ett svart hål. Så när är man inte ensam längre... ? När kommer den dagen då  en människa är den enda på jorden att drabbas...

Du ser inte mer himlen. Du duckar vid åsynen av den och gråter för känslan "inte ännu en dag". Inte ännu en dag och du är inte ensam får dig att vackla inför livets mening. Aldrig mer blir det Söndag vid hennes horisont...

söndag:

Biktande fäder och makar världen över biktar sina synder. De är inte ensamma. Det ger dem kurage att aldrig ändra sina syften i livet. "Du är inte ensam" tar sig ohyggliga proportioner...

Du sitter inte längre du ligger uträtad på ett kallt garagegolv i en svart sopsäck. Likstelheten har förvandlat allt uns av livshopp till ett intet. Bakom en skyffel hållandes i dess skaft läggs du i en anonym grav. Dina barn får aldrig veta sanning. Du förklaras försvunnen men ingen söker efter dig. För att en av din mans ölpolare var åklagare...

Denna frost, denna kyla, denna vinter, detta intet och detta allt förintar var del av de kvarlevor av dig. En dag slår ett frö rot ur dig... En vacker blomma "demokrati, solidaritet, kärlek" slår rot i samhällets bröst när de finner dina få kvarlevor. Nu kanske världen kommer förändras...

Reflektion vs upprop till aktion:

Det har nu gått 70 år. Och vad har hänt? Du sitter där fortfarande, du i nöden. Du väntar på rätt attityd i samhället. Du väntar på ett rättssystem som är värt namnet för att skydda dig och dina barn. Du väntar ännu på bemötandekodex, lagar och säkerhetsåtgärder. Du väntar ännu att kunskap skall nå rättsväsendet och socialtjänsten. Du är ännu utan skydd och utan framtid. Du väntar på upprättelse och medkännande. Du väntar på ett slut för detta i en framtid. Du väntar på att återfå dina krafter att börja bearbeta ditt trauma och gå vidare. Men du väntar ännu på rätt hjälp och stöd, rätt behandling och rätt vård. Du väntar på en egen framtid och ett ljust hopp. Du väntar på ett mirakel. Kan detta någonsin finnas ett stopp för? Du som vet och du som genomlevt förstår konsekvenserna...

Nu är det upp till alla andra. Mer kan du inte göra än du gjort. Nu är det er tur ni som sitter på händerna... Det är er tur att visa på att ni förmår sätta ned foten för denna oerhörda fruktansvärda orättvisa emot kvinnor och barn. Nu är det din tur. Du bär ansvaret att lösa det annars blir du, eller gör dig till, en förlängd arm för den som psykar, slår och mördar sin nästa...

Du ska säga ifrån direkt och göra allt för att dessa barn ska få leva ett lyckligt liv lyckligt omfamnade av sina mödrar.  Ni ska se till att dessa våldsverkare i tid får det stöd som krävs för att inte ikullkasta vårt samhälle. För när dessa skadar sin fru och sina barn skadar det alla... Har ett samhälle råd att inte gripa in? Konsekvensen? Om inget görs så blir det så att samhället faller sönder... Då kommer det att förvandlas till hur det var innan demokratin infördes. Och allt i en människas värdighet och respekt för livet blir till en katastrof istället för just detta mirakel... 

En vecka är allt som krävs av tid för att skapa ett nytt synsätt, skriva nya lagar och förordningar, skapa säkerhetsrutiner och införa noll tolerans-aktioner emot denna nöd. Allt annat är som sagt att gå förrövarna till mötes. Och detta ska aldrig vara i framtiden och orden "jag är inte ensam" ska aldrig uttalas mer...

 




Prosa (Kortnovell) av Solstrale VIP
Läst 183 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2021-10-12 13:12



Bookmark and Share


  Solstrale VIP


Jag tänker mig även att det är samhällets sjukhet som gör detta möjligt tyvärr... I en demokrati kan man inte fortsätta blunda dels för konsekvenserna i att just blunda och sedan glömma sitt ansvar i det, när lagar och fostran av samhällsmedborgare borde ligga i skolan, där nås ju alla av allt, dvs idag nås ju tjejerna av att bli kallade saker, då eftersom det biter på oss, borde man kunna skrika samma saker till dessa killar, innan , dvs förebyggande och saker som är bra då sägas och vad som är bra emot kvinnor att göras...

Suck! men dock detta är beviset för att kvinnor ej är lika mycket värda eftersom inget görs emot sexuella nättrakasserier, glåpord emot kvinnor i skolan på socialamedier och det är därför vissa politiker som tycker de har tolkningsföreträde i frågan, eftersom de själva som män inte har rent mjöl i påsen. Så därför budgeteras inte , dvs prioriteras inte i skolreformen hur utforma ett samhälle fritt från förtryck.

Det blir ju också märkligt när min mamma hade det bättre och mina barnbarn det sämre, som kvinnor dvs... Det är ett steg i Sveriges egen lilla bubbla in i medeltiden faktiskt...

Så upprörande och svårt att ta på eftersom vi kvinnor har ju fullt upp med att freda oss. Så vilka blir då kvar att föra vår talan om inte männen. Kanske är det därför som män tror de är oskyldiga för det finns få män med kurage att stå upp för kvinnors rätt. Dvs män som inte säger ifrån till sina manliga kontakter har också skapat detta problem att eskalera. Men då borde ju de kvinnor ex som aldrig råkat illa ut ha kraft att sätta ned foten, men nej dessa ser istället ned på kvinnor som utsatts som karaktärslösa och att de får skylla sig själva.

Detta betyder att hela samhället är genomsyrat av tolerans, och normalisering av våld i nära relationer. Oliktänkande homosexuella förföljs och i dessa relationer utvecklas även där dessa inlärda mönster. För det har inte motarbetats och därför har de normaliserats att psyka och bruka våld.

Idag liknar det inte desto mindre än en tid då man straffades med spö för att man inte kunde sin katekes. Nu straffas man för att man kan den. Man kan Lagen alltså. Och säger man så mycket som flaskhals faller bilan... Ja jag är fruktansvärt arg över detta systemfel! Ingen ska behöva tänka "det finns någon som har set värre" eller .jag är inte ensam om detta fruktansvärda helvete"...
2021-10-12

  Öknens Ros VIP
2021 och kvinnor misshandlas psykiskt, fysiskt, verbalt, varje dag. Har vi inte kommit längre? En otäck och skrämmande bild av mäns våld mot kvinnor du beskriver här.
2021-10-12
  > Nästa text
< Föregående

Solstrale
Solstrale VIP