Vi kommer att känna
ögonblicket då vi går vilse.
Hur texturväggarna får svamp
och sättet varpå gränderna
tar upp slam och splitter från vattnet.

Vi kommer ihåg att jorden
är ett vilddjur,
hungrigt och vilsegånget.
Tillräckligt starkt
för att masticera sig självt igen.

Vi kommer för att överleva
genom tegelstenarna och murbruken,
fastspända på kalkstenflottar
och i klatschiga gamla likbilar
i all dess prydno.

Vi trycks mot floden Styx.
Vi kommer dit för att sjunga,
för att skapa en ceremoni för lik,
för att formulera lovord om matricid,
för att inte tala om hur vi dör.