Kimono. Del 1.

Det var en dag med mycket damm längs gatorna. I hörnet av Odengatan stod det ett tidningsbud och kisade av pur trötthet. Klockan var vid pass en kvart över fyra på morgonen. Om bara någon halvtimme skulle solen börja sin vandring upp på himlavalvet, och gatorna skulle börja sjuda av liv. Men ännu var det skumt ute, endast lamporna i portarna och över gatorna förmådde skänka ljus åt enstaka människor som skötte sitt arbete före alla de vanliga jobbarna och tjänstemännen. Så fanns förstås de som hade arbetstid dygnets alla timmar, fast i olika former av roterande eller fasta pass. En del av de hemlösa skulle även de vakna och börja röra på sig, det var inte bra att ligga kvar och vara synlig, det var bäst att tidigt ge sig i kast med den nya dagen och ta ljuset tillvara när det kom tillbaka. En kunde inte så noga veta vad den nya dagen skulle kunna föra med sig. Snart skulle tidningsbudets runda vara över för den här natten. Några djur verkade vakna till liv, kanske var det bara några katter som var ute och rörde på sig. Men av alla de djur som började röra på sig vid den här tiden, undantagna de djur som nu upphörde med sina nattliga bestyr i jakt på byte för att istället söka sig någon plats att tillbringa dagen på med att sova, så var det några som inte skulle överleva den. De skulle gå döden till mötes i en mängd olika skepnader. Men det var bara en del av livet. Inte ens människorna undgick detta som en del av sina liv. En av dem var en man som hette Henry. Han hade varit uteliggare i sexton långa år. Men nu var han det inte längre. Sedan ett halvår tillbaka i tiden hade han fått ett förtroendeuppdrag. Han hade förstås fått visa att han ännu dög någonting till.



Kimono. del 2 av 17.

Den som givit honom uppdraget hade snubblat över Henry av en slump. Ja, så resonerade han, att en slump måste det absolut ha varit. Henry sov av princip inte många nätter i rad på samma ställe. En natt hade han åter tillbringat i ännu en olåst bil, han hade haft det så bekvämt där i baksätet att han hade försovit sig. Det kunde förstås ha gått riktigt illa, ty det var en fin bil. Men det hade varit bilens chaufför som fått sig en släng av förebråelsens piska. Det måste ju varit han som slarvat och låtit en av dörrarna inte gå igen som den skulle. Må vara att bilen inte var precis ny, den hade inget centrallås, den kunde således inte låsas bara genom ett enkelt litet tryck av tummen mot en bit elektronik fäst på en nyckelring. Orsaken kan ha varit att bilen var en gammal Rolls Royce, som kanske och kanske inte, hade sett sina bästa dagar. Det konstiga som hände just den där på sitt sätt ödesdigra morgonen, den första av dagar i hans nya liv, var dels att han hade kunnat försova sig. Men av någon anledning var det här en av de finaste bilar han någonsin kunnat lägga sig att sova i. Exakt vad klockan hade varit när han vaknade, det visste han naturligtvis inte. Men solen hade redan varit uppe, och bara det var någonting påtagligt onaturligt. Han brukade alltid vara så försiktig, brukade vakna i tid, brukade ge sig iväg utan att lämna värst många spår efter sig, på sin höjd några hårstrån kanske. Den här morgonen hade han inte hunnit ge sig av, till sin egen stora harm först. Där hade han suttit och mornat sig en stund. Tagit sig en morgonsup ur gårdagens ännu icke helt tömda pava vin. Den tog dock slut där. När han var som bäst i färd med att synbarligen söka avlägsna alla spår efter sig, städande efter sig som om han var ett under av noggrannhet.



kimono. del 3 av 17.

I ett förflutet hade han fått lära sig att vara det, men även livet som luffare och uteliggare hade fått honom att tänka sig för istället för att bara slarva ifrån sig natten. Han hade förstått att det var vida bättre att lämna så få spår efter sig han bara kunde, efter sina nätters tillbringande, än att bara resa sig upp och gå, lämna som i hast. När mannen kommit för att hämta eller kanske lämna något i bilen, hade han fått syn på, ja de hade nog fått syn på varandra i samma stund som handen vilade på dörrhandtagets utsida. Henry hade erfarit en sorts snabbt övergående skräck inom sig. Det dög inte att visa upp en feg uslings ansiktsuttryck, så han hade efter kanske bara tio sekunder samlat sig till att ta strid. Även om han var fullt färdig att ta skeden i vacker hand, det hade inte precis doftat rosor i bilen efter hans natt därinne i skumrasket. Men det skulle ju rådas bot på det när bildörren öppnades. I gott och väl tio sekunder stirrade de båda männen på varandra. Sedan veknade dragen i den andre mannens ansikte, det hade först vilat någonting hastigt uppflammande, kanske förbryllad irritation i hans ansikte och ögon. Sedan var det där intrycket borta och någonting vänligt tittade fram i ögonvrån medan ansiktets muskler formade munnen till ett leende. Ett leende som strålade i hela ansiktet och som inte verkade det allra minsta falskt eller som en slags fälla. Henry trevade efter dörrhandtaget för att vara först om att öppna dörren, som om han sökt kunna öppna dörren som en port in till sin egen verklighet. Men mannen hade hunnit förekomma honom, handen vilade ju redan på handtaget, det hade bara varit att trycka ned det och öppna dörren till den verklighet som Henry sedan skulle få både smaka på och lära känna.



Kimono. del 4 av 17.

Efter att mannen där utanför presenterat sig som en viss Eric Wolfgang Matheson, så hade mannen bjudit in Henry till sin bostad och de hade haft en pratstund, sedan hade Henry anvisats ett rum, ett bad, ett mål mat och nya kläder. Han skulle få en chans att visa om han kunde sluta uteliggarlivet och allt som var förknippat med det. Allt som hette missbruk och att bara gå och dra ihop till ett mål mat eller två på tiggarvis. Henry fick börja med hygienen, läsa böcker, dagstidningar samt utgöra en samtalspartner till mannen. Det handlade om att bygga upp ett ömsesidigt förtroende. Efter en vecka var det dags att följa med ut på promenader, några enklare krogbesök utan alkohol, gå på gallerier och att sitta med på några möten där Henry inte behövde göra annat än att bara vara med och lyssna. Sedan diskuterade mannen dessa olika saker med Henry och kontrollerade hur mycket han hängde med i de olika sammanhangen. Till slut gav han Henry några små uppdrag, att uträtta vissa enklare ärenden och visa upp sina färdigheter i olika sammanhang. Det skulle visa sig att Henry hade en del dolda talanger. Inom så vitt skilda ämnen som snickeri, enklare mekanik, att sy och att baka bröd. Dessutom var han inte en helt oäven samtalspartner. Ibland, när kvällen syntes bli lång kunde det hända att mannen satt försjunken i studiet av något berömt gammalt schackparti. Det fanns ingen tv i huset, men väl några datorer av äldre datum. Datorerna hade varit en av mannens söners. Men sonen hade dött av någon anledning, det kom inte på tal att diskutera detta närmare. Inte för att Henry brydde sig om ifall det fanns någon tv-apparat eller inte, han hade inte sett på tv de senaste tjugo åren eller så.



Kimono. del 5 av 17.

Henry skulle till slut få ett mer kravfyllt förtroendeuppdrag, när mannen ansett honom vara mogen för det. Mannen hade en chaufför, men han hade ingen assistent. De två levande barnen, en flicka och en pojke bodde tydligen utomlands, numera med egna familjer, så dessa två kunde inte komma ifråga. Överallt dit mannen kom, hade han med sig Henry. Mannen var någon sorts affärsman, mer av en filantrop skulle man kanske kunna säga. Henry tjänade som både bud, assistent och färdkamrat på de resor inom och utom landet som mannen företog. Henry skulle en dag sättas in mera i mannens affärer, det hade mannen undsluppit sig då och då, mera i förbigående än direkt uttalat. Det var bara det att just den här dagen, som till slut hade kommit i Henrys liv, så skulle han upphöra att finnas till. Han skulle dö och det hade ingen av dessa två män ännu någon aning om. Just den här dagen började som så många andra dagar med att solen till slut beslutat sig för att stiga upp. Många var de människor som även dessa beslutade sig för att stiga upp denna dag. En del av dem skulle inte återvända hem igen, inte till sina kära, inte hem till någon ensam vrå till lägenhet, inte hem i någon mening alls. Henry steg upp tidigt den här morgonen, han steg upp, duschade, tog på sig nya kläder och gick in i köket och började baka bröd. Henry var den som såg till att det alltid fanns flera sorters färskt bröd hemma. Han hade även sett till att det satt nya fina fågelholkar i den tämligen stora tomtens tallar. Han hade inte precis några gröna fingrar, men fågelholkar var han fena på att snickra till och sätta upp. Att solen ännu inte hade bestämt sig för om den skulle stiga upp riktigt än, eller kanske inte, var ingenting som bekymrade Henry.



Kimono. del 6 av 17.

Visslandes i det trivsamma köket stod han och bakade två sorters mjukt bröd. Ett rätt ljust som kallades för Källarfranska, så ett annat mörkare bröd som bakades på bland annat sirap och filmjölk, Hälsingelimpan. När baket var alldeles färdigt hade solen gått upp och höll på att kalla människorna till frukost. Doften av nybakat spreds i villan och han kunde snart räkna med att mannen skulle komma ned till frukosten. Även chauffören skulle kunna tänkas att titta in för att få sig ett skrovmål. Att chauffören aldrig kallades någonting annat än Saunders, förvånade inte Henry. Henrys efternamn nämndes sällan, Saunders förnamn nämndes över huvud taget aldrig. Trots detta visste Henry att han hette Jonas Johnny Jonathan Saunders. I en liten skör vas på den vita duk som oftast låg på det runda bordet i matsalen, satt det några färska rosor och väntade på uppmärksamhet. Henry staplade saker på tebordet och rullade iväg med det till matsalen, där han som vanligt dukade bordet så att det skulle finnas litet av varje att välja på. trots att de just nu bara var tre personer alltsom oftast, så ville han att det skulle kännas som om det när som helst skulle kunna ringa på dörren och in trava en klunga människor som till ett stående erbjudande att bara komma och ta för sig. Chauffören bodde egentligen inte i villan, men han hade ändå ett krypin på vinden för att kunna stå till tjänst i tillräckligt hög grad för att det skulle verka tillfredställande för mannen. Just den här morgonen visade det sig att han skulle komma att behövas och han hade därför som vanligt tillbringat natten på vinden och sedan putsat bilen innan han kom in till frukost tillsammans med Matheson och Henry. De hade suttit samman vid bordet en kvart eller så när det plötsligt ringde på dörren.



Kimono. del 7 av 17.

Henry reste sig först, men mannen vinkade åt honom att sätta sig igen, varpå Saunders reste sig och gick mot hallen, ännu med en halväten smörgås i handen. När han kommit in i hallen och dragit ifrån regeln samt låst upp dörren med vänsterhanden, dröjde han ett ögonblick med att öppna dörren. Han såg ut genom ytterdörrens runda ruta och såg att därute stod det två män klädda helt i svart. Bakom dem ute på uppfarten syntes en lång svart begravningsbil. Saunders bleknade något och kände efter i fickan med den nu lediga högerhanden. Jo då, blydaggen låg där som en sorts ödets pant. Han öppnade dörren på glänt och frågade försiktigt vad de hade för ärende. Det dröjde en stund innan svaret kom, och då kom det i form av ett visitkort. Saunders flyttade blicken från ögonhöjd och ned till kortet. Det var ett vitt kort av standardformat och han kunde läsa texten som stod på det. \'Idag är en bra dag att dö på\'... Knappt hade han läst färdigt den meningen innan han hastigt såg upp. Mannen framför honom gjorde en gest med huvudet som om han anmanade chauffören att läsa resten av texten. \'En begravningsbyrå i er smak, aktningsfull, stilren, diskret och inte den dyraste heller\' och längre ned \'Luxion begravningsbyrå\' samt adress, telefonnummer, fax och mailadress.
-Men vi behöver inte era tjänster, yttrade Saunders.
-Var vänlig mottag detta kort, replikerade den man som stod strax bakom den förste. Varpå de vände sig om och började sin korta promenad tillbaka till bilen de troligen färdats dit i. Saunders svettades under sin korta, blommönstrade och något åtstramade väst. Det låg någonting ödesmättat över de där två figurerna. Ett litet tag hade de känts oförklarligt hotfulla. Det var ett egendomligt sätt att göra reklam för en firma på, i vilket fall en begravningsbyrå, tyckte chauffören.



Kimono. del 8 av 17.

Väl inne i huset igen, efter att noggrant se till att dörren var ordentligt låst, återvände han tankfull till frukostbordet där hans gröna te nu hunnit bli om inte direkt kallt så iallafall ljummet. Innan han hunnit reflektera över detta nämnvärt, var Henry redan på väg tillbaka till köket för att göra honom en ny kopp hett te. Saunders återgav samtalet och vad som hade utspelat sig där ute på gången. Han nästan mumlade fram orden som i förbigående medan han i sitt stilla sinne undrade över om de kanske inte alls var vad de gav sig ut för att vara, de där båda allvarligt sinnade männen i svarta kostymer och med sin svarta långa Sedan. Mannens lugn vid samtalet om händelsen tjänade till att lugna ned honom. Matheson verkade ta det hela som en sådan där trivial om än kanske smått ovanlig händelse och verkade överhuvud taget inte lägga någon vikt vid det egendomliga besöket. Saunders tog ytterligare en smörgås från bordet och ovanpå osten bredde han smått tankspritt en sked med apelsinmarmelad. Han läppjade på teet och fann det alldeles utmärkt. Henry var verkligen värd sin vikt i guld. Chauffören hade uppenbarligen lagt en del saker bakom sig, bland annat att han fått bära hundhuvudet för att dörren till Rollsen varit öppen den där kvällen när Henry hittat en plats för natten. Men så hade saken rett upp sig till slut iallafall, och här var nu Henry, nästan som en släkting till mannen.



Kimono, del 9 av 17.

Det verkade bli en solig dag. Det verkade även som om det skulle bli en eller annan utflykt med bilen. Chauffören öppnade dörren för mannen, medan Henry belamrad med några portföljer steg in i baksätet. Matheson ville alltid sitta bredvid chauffören, i framsätet. Trots att det kanske hade varit naturligare att Henry hade suttit där och mannen skönt tillbakalutad i baksätet. Men uppenbarligen en man som var van vid att ha kontroll över sitt och andras liv, kunde han helt enkelt inte tänka sig att sitta någon annanstans än på första parkett.
En tungt lastad lastbil som kom stånkande uppför en backe, hade en chaufför som förutom att ha sin hund med sig som passagerare i hytten, mumsade på smörgåsar, matade hunden då och då, drack juice och försökte prata med hunden samtidigt som han körde med vänsterhanden på ratten. Bilen var försedd med ganska tung last. Någon sorts stor maskinutrustning nedpackad i trälårar stod tätt packad i lastutrymmet. Det hade knappt gått att klämma in en råtta i släpet. Så tätt packat var det. När smörgåsarna och juicen var slut saktade lastbilen in och körde in på en liten ficka vid sidan av vägen. Mannen bakom ratten tog med sig hunden ut på en liten tripp in i en skogsdunge. Lastbilen var ordentligt låst under tiden. Bromsen låg i ordentligt. Att parkeringsfickan låg i en nedförsbacke verkade inte göra någonting alls. Från en sidoväg längre fram kom det en Rolls Royce körande, den skulle ut på stora vägen en bit längre fram.



Kimono. del 10 av 17.

Uppför den backe som nyss lastbilen färdats kom det en buss. Inget särskilt märkvärdigt med den i och för sig. Utom att den kördes av en fjortonårig flicka som tagit över fordonet sedan chauffören fått en hjärtattack mitt i körandet av den stora bussen. Hon hade reagerat instinktivt och låtit några andra passagerare ta hand om den lealöse föraren. Flickan, vars namn var Petra, brukade övningsköra både traktor och epatraktor så fort hon kom åt. Nu var hon plötsligt chaufför på en buss. Hon visste ingenting om hur man tog emot passagerare eller för den delen hur bussens dörrar sköttes vid påstigning, men det spelade ingen roll. Det viktigaste just nu var att köra bussen till en parkeringsficka och stanna den där medan någon av passagerarna larmade ambulans via bussradion. Hon blev då och då något distraherad av några närmast hysteriska kvinnor till passagerare som undrade hur flickan skulle klara av att hantera den stora bussen. Därför såg hon inte i tid att parkeringsfickan redan var upptagen av en stor lastbil med släp. Det blev ett förfärligt oväsen när flickan förgäves försökte bromsa bussen, när den redan var i färd med att dundra rätt in i släpet. Bussen höll inte särskilt hög fart, men det var nu nedförsbacke efter att fordonet klarat sig över krönet. Längre bort var vägen fortfarande fri, Rollsen hade ännu inte hunnit komma ut på den, men Saunders kunde å andra sidan inte se själva olycksplatsen för precis bara något tiotal meter från där vägen mynnade ut i stora vägen, stod ett stort lövträd. En ek närmare bestämt. Den skymde sikten i just den vinkeln som den mindre vägen var belägen i.



Kimono, del 11 av 17.

Trots att Saunders inte såg själva olyckan så hördes den lång väg. Den var en krasch som måste ha hörts vida omkring. Han nästan ställde sig på bromsen när han hörde oväsendet. Rollsen krypkörde fram till vägen. Nu kunde de alla se att lastbilen var på väg framåt i sakta mak, nedför den lätt sluttande vägen. Det fanns ingen risk för Rollsen och dess passagerare, kanske främst på grund av att de kommit något för sent för att hinna ut på den större vägen. Bakom lastbilen stod det en buss av något slag. Det gick inte att se hur den sett ut innan, det gick inte heller att se om det fanns någon förare ombord. De tre männen i Rollsen reagerade långsamt, det tog tid innan de hämtade sig från chocken. Sedan steg de ur och började ovigt springa framåt, inte på själva vägen, men väl ute i stubbåkern. Lastbilen stannade till slut, alldeles som av sig själv. När de passerade den såg de att förarhytten var tom. Chauffören hade uppenbarligen avlägsnat sig ur den något före olyckan. De märkte hur andfådda de var, därför tog de det litet lugnare. Mannen vände sig till Saunders och sade några ord till honom och gav sig sedan iväg igen efter Henry. Chauffören vände om och tillbaka till bilen. Väl där kallade han på polis och ambulans, varefter han började köra Rollsen framåt mot olycksplatsen. Efter halva vägen stannade han och plockade upp de andra. När de hade ett femtiotal meter kvar hördes ett kraftigt dån. En eldkvast slog upp från bussen och tjock svart rök började stiga mot himlen. Saunders stannade omedelbart bilen och började sedan backa tillbaka en bit. Mannen och Henry steg ur och började gå ner i åkern igen, en bra bit bredvid i bussens riktning.



Kimono, del 12 av 17.

När de kommit så nära som de vågade gå så såg de att det kom ut folk från bussen nästan längst bak. De måste ha fått upp en dörr där. Folk vacklade ut genom dörren och blev mottagna av de som först klivit ut. Nu sökte mannen och Henry sig dit för att försöka hjälpa. Mannen meddelade att ambulans och polis var på väg. Det hade funnits en flicka och några kvinnor längst fram i bussen vid krocken. Ingen av dem hade klarat sig. De flesta av passagerarna hade sår och en del hade svårt att gå. Några timmar senare var de tre männen tillbaka i villan igen. Först verkade det som att det inte skulle bli något av med utflykten med bilen den dagen. Men när mannen och Henry duschat, bytt om, och de allesammans vilat sig och fått i sig litet lunchmat, så bar det av igen. Trots att de chockats av händelsen tidigare, och att de fått höra på passagerarnas makabra detaljer om krocken och tron på vad som måste ha hänt där framme så kände de sig egendomligt manade att utföra dagens ärenden i stan. Henry hade hört en ung pojke på kanske tio år tala om hur flickan och de två kvinnorna först måste ha blivit mosade där framme i bussen, hur de antagligen dött då, men sedan också att de måste ha blivit stekta som grillspett i den ohyggliga hettan. Pojkens ord hade varit något annorlunda, upphetsad och chockad hade han om och om igen berättat om sina upplevelser, sina känslor och om vad han trodde hade hänt. \'Som stekta grillspett\', tänkte Henry igen och försökte att tänka på något annat när pojkens envisa repliker upprepades inom honom. Saunders satt och tänkte på den där händelsen med de i svart klädda männen. Varför hade de dykt upp just idag? Som ett slags dödens budbärare, som kanske anade de att någonting skulle kunna hända husets invånare just idag.



Kimono, del 13 av 17.

Varför anlägga en parkeringsficka på en väg som befann sig i en sluttning? Svaret var förstås att det inte var någon riktigt anlagd parkeringsficka, den var inofficiell. Vägen såg bara ut så just där. Ingen kunde ändå skydda sig i någon högre grad mot en serie omständigheter som tillsammans skulle kunna skapa en enorm olycksrisk. Sådana där saker måste helt enkelt hända först, innan någon kom på att det faktiskt skulle kunna hända samtidigt. Sannolikt skulle dessa omständigheter kunna upprepas i det oändliga på olika vägar litet varstans, bara inte om igen just här. Konstig nog kändes det som att det luktade svart, eller kanske sorg var rätta ordet, i bilen.
Saunders körde inte sämre än vanligt, trots att han uppenbarligen var skakad av dagens händelser hittills. Det hände inget särskilt uppseendeväckande på vägen in mot staden. Som för att skaka av sig dagens tragiska händelser, gick de allesammans in på ett litet konditori efter det att Saunders släppt av dem och sedan parkerat bilen i ett bevakat litet parkeringshus som egentligen mest var till för hyrbilar. Mannen och Saunders satte sig vid ett bord för fyra längst bort från fönstret, medan Henry beställde och betalade. Sedan satt de där och smuttade på te alla tre. Ingen av dem kände för svart kaffe just då. \'Napoleonbakelser\', tänkte Henry. Han hade beställt sådana till var och en av dem, men det verkade inte som om någon av de andra var särskilt benägna till att äta mer än någon liten tugga av dem. När de andra två tagit varsin liten bit med skeden verkade det som om de inte hade lust att ta en enda liten bit till. Henry däremot, som mindes dagar av svält, hade inga svårigheter att snabbt konsumera sin del av nödprovianten. Där satt de tysta, var och en i sin egen lilla tankevärld, medan de i övrigt fåtaliga cafégästerna förde små livliga samtal vid de bord de för tillfället ockuperade. En mängd olika dofter tävlade om utrymmet och om att bli uppmärksammade. Det rådde inte minsta tvivel om att här hade det säkerligen bakats redan innan solen behagade lyfta på stjärten och stiga upp ur sin molnbädd.



Kimono, del 14 av 17.

Då och då hördes det ett slammer bakom disken, ibland från serverandet, ibland från hämtandet av disk, åter ibland från gästerna själva. När Henry drog sig ur sin tankevärld och åter såg på de andras fat, så var de nästan tomma, det var bara litet smulor kvar samt litet av grädden. Även kopparnas innehåll verkade vara på upphällningen. Till sist reste Saunders på sig och så var den lilla rasten slut. Han gick iväg för att hämta bilen medan mannen och Henry gick ut på gatan och såg ut som om de väntade på en buss eller en taxi. En ledig bil gled mycket riktigt in till trottoaren, men mannen vinkade strax iväg den igen, och motvilligt som det verkade, körde chauffören därifrån i långsamt tempo. Det var en hel del människor ute och rörde på sig. Kanske för att ta vara på solskenet, det vackra vädret. Det kunde knappast vara för att supa in dofterna av olika slags avgaser. Ett visslande ljud hördes genom luften, det starkt plingande ljudet av en backande lastbil och det vanliga svischandet av trafik på gatorna. Henry lyssnade inte så noga på det längre, det var iallafall flera månader sedan nu som han behövde vara mera på sin vakt, tyckte han. Var det inte lite kallt i luften, trots att solen sken? Han tyckte sig ha blivit blödig och litet bortskämd av att få bo under tak jämt, inte behöva stjäla eller tigga för att få mat eller något att dricka. Där var bilen, Henry väntade tills den intagit samma position som den där taxibilen som nyss varit på väg in i fickan mellan två bilar för att kanske få en körning någonstans i stan.



Kimono, del 15 av 17.

Odengatan så här dags på dagen, klockan var väl litet över två på eftermiddagen, var som vanligt, det kom och gick en massa människor, men inte alls i samma omfattning som mitt i sommaren eller under julruschen. Henry steg fram och öppnade framdörren för mannen, som genast log tillbaka och på så vis tackade för gesten. När Henry väl satt sig i bilen igen med de båda nödvändiga portföljerna, följde några ord från mannen och ett litet utbyte av ord och tankar böljade fram och åter mellan honom och Saunders, medan chauffören lät Rollsen elegant segla fram i trafiken som ett stolt gammalt segelfartyg på den gamla tiden innan ångmaskinen kom och förstörde den trafiken. Sjömännen fick väl nya uppgifter kan tänka, en hel del av dem blev säkerligen arbetslösa också. Sådär som det brukar gå när nya uppfinningar och påfund skall föra tekniken och samhället framåt. Henry funderade inte så mycket på vad det talades om där i framsätet. Han befann sig åter i sin egen värld. Han hade varit i en massa olika länder världen runt, men inte vare sig i Kina eller Japan. Han drömde ibland om att kunna resa just dit, till bortre delen av asien. Ryssland hade han varit i, det var de karga, buttra och bittra folkens land. Men de kunde förstås sin historia, de kunde berätta om den också, bjuda på en sup och skratta så som det kändes att det var någonting särskilt med att vara ryss.
En del av dem var väldigt stolta, andra såg bara ett land i ruiner av vad det en gång hade stått för. Nu var allt raserat och landet styrdes av små och stora skurkar. Men så var det kanske överallt, det var kanske en stor del av människornas lott att styra eller låta sig styras. Till och med de som skulle styra ett land eller bara en familj eller ett företag, även dessa kände sig som om de styrdes en smula vind för våg av den så kallade utvecklingen.
Henry var rätt nöjd med att bara vara en kugge, en ganska så fri kugge numera, trots att han så att säga stod under mannens beskydd och hade honom att tacka för allt i sitt nya liv. Japan ja, där gick kvinnorna omkring i kimono. Kanske inte jämt men då och då iallafall.



Kimono, del 16 av 17.

Han drömde sig ibland bort till någon mindre stad, Tokyo var alltför stort. Han skulle gärna ha velat resa dit och skåda Fuji, det stora berget som var som en nationalsymbol. Henry gillade även gammal japansk musik. Fascinerades helt enkelt av gamla kulturer. Inte det som varit dåligt med dessa kulturer, slavarna, krigen, svälten och så vidare. Men den gamla högtstående kulturen, och detta trots att han visste att mycket av det som betraktades som japanskt egentligen kom från tre andra länder. Araber och indier, förutom den största influensen Kina, hade påverkat Japan någonting enormt. Han hade inte klart för sig riktigt vad som kom varifrån eller exakt hur det påverkats och stöpts sedan det kom till Japan. Men det brydde han sig föga om. Asien var i vilket fall fascinerande. Om en svensk tyckte att just hans eller hennes stad sjöd av liv, så var det förstås ett intet mot städer i riktigt stora länder. Städer som Lyon, Paris, Marseille, London, Barcelona och så vidare. Naturligtvis var han högst medveten om detta.



Kimono, del 17 av 17.

Detta var den sorts tankar som for kors och tvärs genom hans huvud när hans högra öga genomborrades av ett stycke stål som först krossade Rollsens framruta och åt sig igenom luften, slutande sin färd någonstans inne i den strax därpå döende Henry. Saunders sökte förtvivlat bromsa när bilen framför plötsligt bromsat in. På dess tak var fastsurrat en mängd rör och som långa störar av metall. Det glänste i och för sig i metallen, men där fanns ingen flagga fäst vid slutet av dem som varnade förare av andra bilar att inte köra för nära. Mannen vände sig om som i slowmotion och såg på Henry. Henrys röst lät ganska grötig, men det var precis som om han försökte säga någonting. Det enda ordet som mannen kunde uppfatta innan orden tog slut var... 'Kimono'. Den döende mannen såg ut som om han befann sig mycket långt borta, men snart skulle han inte befinna sig någonstans alls. Snart skulle friden sänka sig och ögonen slockna på liv. Just nu brölade det från tutorna i olika fordon, men ändå verkade det som om alla ljud dränktes i den plötsliga tystnad och sorg som bröt ut i Rollsen. Saunders kallade på ambulans och polis, men han förstod någonstans inom sig att allt hopp var ute. Det där enda urskiljbara ordet verkade sväva omkring som en liten osynlig drake inuti bilens skumrask. 'Kimono', ropade tystnaden. 'Kimono', var det ord som för alltid etsades in i de båda männens sinnen, minnen och hjärnor. Ingen av dem förstod sig någonsin på vad det där ordet stod för, men de skulle för alltid minnas det.


Från

Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 395 gånger
Publicerad 2007-04-12 01:06

Till

Prosa (Novell) av lodjuret/seglare
Läst 279 gånger
Publicerad 2007-04-15 23:28