Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Solstrale...


HON LUTADE SIG ÖVER OCH BACKADE del II

Forts...

... månaderna hade gått allt för sakta... men ändå sedan den dramatiska händelsen i området hade mycket förändrats... familjer flyttade därifrån en efter en... medan nytt blod strömmade in som stått länge i kö för dessa "billiga" lägenheter... det öppnade också upp för att en viss glädje och hopp började närvara i detta mörker... de nyinflyttade hade oftast ingen aning om hur det varit tidigare... några hade placerats eller blivit socialt dumpade till denna del av samhället... det var långtidssjuka, hemlösa och bostadslösa barnfamiljer... dock var hela byn under en slags utflyttningsfas... inga nya arbetstillfällen skapades och underhåll av allmänna inrättningar var mycket eftersatta... därför var simhall stängd och idrottshallar var öppet endast under skoltid...

... solskenet lekte i de kala grenarna... höstlöven låg i en brun geggig massa över gatorna... de tunga regnet föll oavbrutet sedan några veckor... några barn var ändå ute och lekte... de byggde en koja inne i en gammal syrenberså... det fanns gott om virke efter att en flyktinganläggning intill hade brunnit en månad tidigare... och byggarbetarna som höll på att bygga upp en ny lät ungarna få lite spik och låna verktyg...

på så vis fanns det några nya ljusglimtar mitt i detta eskalerande mörker... men föräldrarna övervakade ständigt sina unga... ingen tonåring syntes ute om nätterna... det gjorde ungdomarna rastlösa... men dock anordnades spelkvällar... det arrangerades disco för att tristessen inte skulle leda till att de unga rymde hemifrån... ja det var kraftfulla tag men ännu var tonen deprimerad på ett påtagligt vis... de hemlösa fnös man åt som nyligen fått kanske sin första bostad... men samtidigt upplevde många en lättnad över att nya samtal startade... i tvättstugor blev det därför trevligare eftersom nya grannar ställde frågor och det lättade upp... det fanns en annan historia kring området att minnas... där folkkultur, odling och musik var närvarande i berättelser som fick nytt liv...

... ljudet av springande barnfötter dundrade ovanför Hjalmars huvud... nu var han trött och ville sova... sjuttio till åren och med kronisk värk hade tålamodet runnit över... Hjalmar gick upp till grannarna Elof och Gisela och bankade hårt på dörren... han hörde dem där inne prasslande... när de öppnade flög Ola emot Hjalmar med armarna rätt ut... de utslagna nu kramande armarna smälte Hjalmars sura krympande hjärterot... ja ha du lilla parvel är det du som för sådant oväsen om kvällarna... men förstår ni inte, nu vänd till föräldrarna, hållandes Ola i famnen, förstår ni inte att jag behöver sömnen... generat tittade Elof och Gisela ned... vi förstår men Ola vill inte förstå, så kan inte du säga något?... jo ho då!... Hjalmar steg in och satte sig med pojken i knäet på en pall... nu ska du lyssna noga lilla pojk...

... när jag var liten Ola då fanns det oknytt, tomtar och troll... om man inte lyssnade på mor och far fick man höra att de kunde komma å ta en... så hör upp lilla parvel, kittlandes fyraåriga Ola i sidan, så här är det... nu ska du gå och lägga dig och fundera på vad som finns under sängen... Hjalmar skrattade och kittlade Ola som skrattade... Ola var så säker på att Hjalmar var tomten med sitt rosiga ansikte och långa vita skägg och hår att han genast svarade glatt... ja tomten jag ska lova... ja lova du det är bra...

... Elof och Gisela tackade och bad om ursäkt för besväret... sedan bjöd de in Hjalmar på en kopp kaffe...de språkade lite smått om framtiden som inte såg ljus ut... bruket i byn skulle läggas ned och Elof skulle friställas... ja hur ska det gå?... Hjalmar drog sig till minnes sin uppväxt... han reste sig och tackade för kaffet och gick in till sig... nyligen hade det rasat och varit ett herrans liv här i området tänkte han... så han ville inte prata om det eller råka föra det på tal... Elof och Gisela och lilla Ola hade nyss fått en egen lägenhet här i området... Hjalmar tyckte det var ett jävla fördömt område minsann... men flytta det villa han då rakt inte... detta var hans bästa bostad efter alla år som hemlös...

... på gården hördes motorljud under natten... Hjalmar tyckte det då var fan att det aldrig kunde vara lugnt... så såg han plötsligt lågor slå upp från garagelängan från femtiotalet... han ringde genast polis och brandkår... Elof mötte honom i trapphuset på väg ut med hinkar och vattenslang... men när de kom fram var hela garagelängan övertänd... röken spred sig mot huset deras... Elof ringde Gisela och sa åt henne att ta bilen och hejdade sig i samma stund, fan Gisela bilen brinner... Gisela lade på och ringde sin syster som kom och hämtade dem och grannfrun med sin flicka... Elof och Hjalmar kunde inte annat än se på... branden hade övertänt hela garaget med alla bilar... det exploderade men som tur var höll de sig på behörigt avstånd... de gick runt hos grannarna för att försäkra sig om att ingen av deras anhöriga saknades... allt var okej tack och lov...

... någon brandkår dök aldrig upp och ej heller polis... Gisela ringde och berättade att polisbil och brandbil utsatts för stenkastning och ungdomar stormat dem... hon hade sett hur ungdomarna vält polisbilen med poliserna i den... Elof började skaka av stressen... han berättade för Gisela att branden var på väg emot hyreshuset... Hjalmar grät och spolade vatten på husgaveln för att förhindra elden att få fäste... men strålen var så svag att den inte nådde nån stans... en granne på gaveln på femte våningen kopplade in en duschslang på kökskranen... Han drog ut den genom fönstret kopplade bort munstycket och vred på fullt... detta mirakulöst förhindrade elden att sprida sig...

... åter igen sänkte sig mörkret över samhället... Elof och Hjalmar satt dagen efter vid mötet med kommunen... det var inga goda nyheter... polisen informerad om att branden varit anlagd och att området skulle "klassas"... Hjalmar lade sig i och var kritisk... om igen reste sig polisen när Hjalmar reste sig och sa orden som var så laddade för så många... flera gick ut... utanför hördes inifrån mötet backa!, backa!, backa!, om och om igen... Elfo kunde inte acceptera hur de talade till Hjalmar och sade ifrån... ytterligare åtgärder vidtogs emot dem båda bara för det... de blev utslängda från mötet... nu var det endast kommunpolitiker och polis kvar där inne...  en av de boende ringde till kyrkans diakonverksamhet och bad dem ta med en krisgrupp till kommunhuset... de boende var mycket skärrade och upprörda... 

...det låg som ett mörkt täcke över området... prästen gick runt till de boende och visade att han fanns där om de kände de behövde... men många var det som inte ens ville svara  på välviljan utan bara lade igen dörren i ansiktet på honom... Elof, Gisela och Ola tillsammans med Hjalmar hade dock fina gemensamma stunder med präst och diakon... men detta fick också ett pris... vissa av de boende blev provocerade av detta och såg ned på dem pga detta... men Ola var liten och föräldrarna ville skapa ro i hemmet... Hjalmar hade aldrig någonsin känt sig så familjärt emottagen som nu... Elof hade också en förtröstan i sin nya vän Hjalmar... dessa två klickade verkligen och Ola tycktes trygg...

... Hjalmar satt ensam en dag med prästen och pratade... du vet, sa Hjalmar, jag har en dotter som jag aldrig har träffat, och undrar, skulle du kunna hjälpa mig... prästen frågade såklart vad hans dotter hette... Rebecca Liljekvist svarade Hjalmar lite stolt...  Liljekvist? repeterade prästen... ja hennes mors efternamn fick hon ta, mitt Johansson var ju för trist och vanligt... prästen visste nu genast vem Hjalmars dotter var... hur länge sedan var det du träffat din dotter Hjalmar... ja jag tror det är nära fyrtio år sedan... prästen skruvade sig av upptäckten...

... prästen han insåg genast att Hjalmars dotter var hon, hon som dött här fyra månader tidigare... istället frågade prästen vidare... vart bodde du innan du kom hit... Hjalamars röst blev tårfylld när det gick upp för honom att prästen visste något... jag bodde i Stockholm och drog runt på gatorna, sov under broar ömsom på härbärgen... ibland tog Ny gemenskap hand om mig och det var där jag började ta mig bort från mitt missbruk... Hjalmar hejdade sig, han tilltalade prästen med allvarsam min, vet du något om Rebecca?... prästen sjönk ihop och lade ned blicken för en sekund sedan vände han den emot Hjalmar med stort allvar... din dotter ska du få träffa, jag ska visa dig, men hon är inte kvar med oss... Hjalmar suckade djupt, tårarna rann tysta och stora ned för kinderna, i fyra floder...

... prästen tog med Hjalmar till kyrkogården... där stod nu gravstenen med båda namnen på, Rebecca och hennes mamma Edith... Hjalmars tårar föll i tysta floder längs hans kinder... prästen höll om honom medan de stod tysta vid graven i fem minuter... fick Edith några fler barn... nej, svarade prästen, det blev aldrig så, för hon träffade aldrig någon ny man och Rebecca din dotter hon fick inga barn alls... men om du följer med till prästgården ska du få ta emot Rebeccas dagböcker och några av hennes tillhörigheter... 

... vid prästgården väntade Elof han hade kört dit för att hämta upp Hjalmar... Elof såg en sörjande mycket gammal man i Hjalmar nu... det fanns en tom mörk tystnad kring honom... prästen skakade hand med Elof och bjöd honom med in till prästgården... där satt de med diakonen och samtalade om allt mellan himmel och jord... Hjalmar tummade på dagböckernas pärmar, smekte dem och sa förlåt... det var en gripande åsyn och det väckte tårar hos dem alla för Hjalmar och Rebeccas skull... för Elof gick det nu upp hur det hela hängde ihop fast ändå inte... vad skulle inte kunna hända nu tänkte han mörkt...

... när de kom hem till Gisela och Ola hade dem lagat middag... Hjalmar, Elof, Gisela och Ola satte sig ned vid det gamla bordet, under det gulbleka skenet från kökslampan... Ola förstod att Hjalmar, tomten, var mycket ledsen så han gick fram och kramade honom hårt, kröp upp i hans knä och smekte hans kind... du fina lilla rackarunge skrattgrät Hjalmar... du fina underbara barn, dig ska jag aldrig svika sade han och kramade om pojken med värme och kärlek... Elof och Gisela såg på varandra... en sådan fin människa du är Hjalmar, du ska se att allt ordnar sig sade Gisela... vi finns här när du vill sade Elof och höll en värmande hand om ryggen på Hjalmar... Ola repeterade, tomten! vi sviker dig aldrig!... nu skrattade alla till över lilla Olas barnsliga naivitet men ändå var det så kärleksfulla ord... klart att barn vet när de är älskade och när de älskar... Gisela reste sig och gick fram till Hjalmar och omfamnade honom med värme och medkänsla... vi fixar det! sade Ola och gjorde tummen upp... ja vi fixar det svarade Hjalmar och gav pojken en puss på pannan... vi ska fixa det utbrast dem alla, vi fixar det... 

slut...

 




Prosa (Kortnovell) av Eva Solstrale VIP
Läst 117 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2021-10-15 10:49



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Eva Solstrale
Eva Solstrale VIP