Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Siddartha lämnar palatset


En dag kände Siddartha att han måste ut. Han stod inte ut med livet i palatset. Lyxen och bekvämligheten han levde i bekom honom inte väl, han behövde natur, luft och rymd. Och kärlek och gemenskap. Rummens väggar upplevdes som tunga murar, de stängde honom inne i en ombonad, artificiell och tillrättalagd tillvaro. Han äcklades över sitt välmående. Med radioapparater och TV, de verkade vilja göra honom dummare och intala honom av samhället sanktionerade uppfattningar. Och med kylskåp och skafferiet fulla av mat. Siddartha upplevde livet i palatset alltför tryggt, för enformigt, för instängt. Han hade allting, han hade aldrig behövt sakna något. Men var detta livet? Denna halvtråkighet utan lust och glädje. Och utan gemenskap och kärlek.
Lyxen som omgav honom korrumperade honom, gjorde honom förslappad. Han kände att han måste ut, bort från sitt palats och söka livet, kärleken, mänskligheten, meningen och varandet därute i verkligheten utanför sitt palats.

När han kommit utanför dörren, var himlen molntäckt. Det var en mörk årstid, ljuset var dåligt fast det var mitt på dagen. Himlen var täckt av tjocka moln, det kunde vara regnmoln. Men det var milt för årstiden och vid horisonten såg det ljusare ut. Kanske skulle det ljusna längre fram på dagen.
Siddartha gick gatan fram, på håll såg han andra människor, men det var först när han kommit ut på huvudgatan som han mötte folk. Han mötte två gamla kvinnor. De var kanske inte i sällskap, de gick med ett tjugotal meter mellan sig men båda kvinnorna var åldriga, de verkade vara uråldriga. De var märkta av sina år, de linkade fram, böjda, förkrympta och med anletsdrag präglade av ett livslångt lidande och ansträngningen att röra sig. Det var människor som levde i en trist tillvaro och kanske hade hela deras liv varit utan glädje. De skulle snart skulle dö, det syntes på dem. Och de skulle dö utan att ha funnit något meningsfullt efter ett meningslöst liv. Sådana är människornas liv, tänkte Siddartha.
På huvudgatan rörde sig en mängd människor. Siddartha mötte joggande joggare i blanka lycratrikåer. - Så utstuderat de är klädda. Och en sån stor sak de gör av sitt springande, tänkte han. De verkar träna för att bli bättre kvalificerade för att leva, de verkar se livet som något som man måste träna sig för att klara av, för dem är livet en tävlan och ingenting man bara lever, tänkte Siddartha också.
Joggarna syntes honom elitistiska, fundamentalistiska och fariseiska. Och han tyckte att de verkade dumma i sina blänkande trikåer. Men han mötte också ungdomar som inte verkade träna och de såg ut ut som förlorare i denna tävlan som tydligen livet utanför palatset innebar.
Det vimlade av folk på huvudgatan, han såg andra ungdomar, unga självsäkra män fulla ungdomlig styrka och potens och vackra unga kvinnor, välklädda, medvetna. Ungdomar som verkade ha en potential att förverkliga någonting. Men när han såg hur lydigt de gick på övergångsställen och stannade för rödljussignaler, tänkte han att dessa urbaniserade ungdomar är redan tämjda naturer som kommer att förråda sin ungdom och den potential som ligger i ungdomen. De kommer med tiden bli medelåldriga och anpassade som alla andra generationers ungdomar anpassat sig, accepterat normerna, låtit sig korrumperas och likriktas. Och leva i halvtråkigheten. De kanske är glada och skrattar nu, de har kanske övertygelser, tro på sig själva och de ser inga begränsningar nu, men också de kommer att bli förrädare som andra ungdomsgenerationer har förrått sin ungdom.
Omkring sig såg han också äldre anpassade män och kvinnor. Männen var överviktiga och tunnhåriga, kvinnorna var överviktiga och smaklöst klädda. Alla hade de förgrämda ansikten och dålig hållning, de verkade vara utan potential, utan självsäkerhet och utan övertygelse.
På sin väg mot centrum mötte han också skygga individer som tycktes honom ha misslyckats med sina liv. De verkade försöka gömma sig för blickar, dölja sina drag i mörka huvor, stirra ner i marken. De verkade så sköra att de skulle falla ihop om man granskade dem. Och han såg utslagna som samlats i skamlöst öldrickande grupper, som om de i gemenskap kunde trotsa sitt utanförskap. De verkade ha hittat kamrater i misären, de verkade ha kommit ifrån ensamheten. Men de verkade olyckliga, luggslitna och misslyckade. De verkade utslagna.
I centrum såg han parkeringsvakter som försökte dölja sig och en skam över sitt yrke att sätta dit sina medmänniskor genom den anonymitet som uniformer ger. Men han såg förgrämda uttryck i deras anletsdrag, tyckte att det var människor som svikit sina ideal.
Han mötte stöddiga mödrar med barnvagnar, sjukliga ömkliga människor med rullatorer och han såg ensamma människor med hundar. Många pratade med sina hundar, som om hundarna vore deras livspartner, som om de av hunden fick den kärlek och gemenskap som alla söker.
Siddartha mötte också unga människor som verkade tro på den tillvaro de levde i, studenter som kämpade för att kvalificera sig till välbetalda yrken och för att kunna leva bekväma, halvtråkiga liv med välfyllda skafferier och kylskåp. Han såg jobbare i gula västar, såg hur de försökte upprätthålla en stöddighet och på något sätt trotsa de kulturella värden och den kultur de inte kände sig hemma i. Han upplevde klassamhället, hur en del såg fattiga och nedtagna ut och en del verkade stöddiga och rika. Han blev omkörd av bilar med självgoda bilägare som verkade ta den bekvämlighet de åtnjöt för given. Det verkade vara människor som accepterat denna korrumperande tillvaro, som såg sig som vinnare i den tävlan det urbana livet innebar för dem. Människor som verkade vara stolta över sina dyra bilar, som inte kunde tänka sig ett liv utan bil.
Men Siddartha tänkte att de som ser sig som vinnare inte har vunnit något, inget av värde. Och han att mänskligheten verkade sträva efter fåfängliga och värdelösa mål. Som om de alla vore bedragna.

Det var inte denna verklighet han sökt när han lämnat sitt palats. Han tyckte att människorna var fula, de verkade förljugna, vilsna och leva liv utan lust och glädje, Det liv dessa människor levde syntes honom fåfängt och tomt.
Siddartha tänkte att människorna är lurade in i en gudlös tillvaro. Eller de har själva valt falska värden, låtit sig indoktrineras av falska profeter och korrumperas av lyx och bekvämlighet. Om de fortfarande tror på denna urbana tillvaro, om de fortfarande söker ett liv i denna förljugna värld är de dumma och förförda. Och om de misslyckats i denna glassiga falska värld är de olyckliga. Och så tänkte han att det var synd om dem, människorna.

Det var fortfarande mulet, den ljusning han sett i väster hade försvunnit. Himlen hade i stället mörknat, i väster var den nu blygrå och regn verkade hänga i luften. Asfalten var grå, husen mörka, det var som om alla färger hade försvunnit. Och alla människor förföll Siddartha anonyma och karaktärslösa.
Det var inte denna verklighet han hade sökt och han tyckte att i den här världen passade han inte in.
- Ingenting av detta angår mig. Här finns inget som berör mig, inget jag vill ingå i. Det måste finnas något annat, tänkte han, det måste finna mer än detta, detta kan inte vara allt. Livet måste ha mer att bjuda, det måste finnas högre värden. Det måste finnas något som kan fylla upp min inre tomheten, det måste finnas kärlek och själarnas gemenskap. Och en meningsfullhet. Det måste vara möjligt att känna lycka.
I sitt bryderi kom han att tänka på poetens ord om att människan skall berusa sig. Och på författare som skrivit om paradis, artificiella men dock paradis. Och för att söka en meningsfullare och lyckligare tillvaro gick Siddartha till Systembolaget, köpte whisky och öl, tänkte att whisky och öl skulle göra livet i palatset mer uthärdligt och fylla den inre tomheten en tid.
Och han tänkte att nästa gång han lämnade palatset skulle det ske vid en ljusare årstid. Det skulle vara en dag då solen lyste och himlen var himmelsblå. Då skulle kanske världen och människorna uppfattas på ett annorlunda sätt, tänkte han också..




Prosa av Jan Anders Wiberg
Läst 18 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-10-14 15:46



Bookmark and Share


  Larz Gustafsson VIP
Siddharta vart en falsk profet.
2021-10-14
  > Nästa text
< Föregående

Jan Anders Wiberg