N som i nasaret
En röd ko vrålade över åkern men jag satt mitt emot er. En allt bistrare vind släpade längs med benen och visst var jag stundtals rädd.
Visst skrev jag om kärleken visst var det så ni tolkade mig alltid sårig nära men alltid långt härifrån. Vinden syntes förbi dimman lättat processen avklarad jaget lite mer här. Hennes spegelbild ler avspänt det är henne jag har kär. Håller hennes spröda självkänsla så nära att hennes skal spricker upp, ytligt blödande.
En mörkt grön dörr öppnar sig och foten prövar sanden den som fastnar under tårna. Det är något något eteriskt det är något lätt en lätthet över minnena kring oss så lätt vår kärlek fångades
Det är något omöjligt över våra minnen därför därför dör jag alltid lite lite dör jag varje dag jag vet du dör andetagen tar oss de tar dig lite lite dör du varje ögonblick du blundar känner in oss
du i staden öst om Stockholm över havet över Ålands svarta hav i staden staden dit du aldrig riktigt flyttat bor du
bor likt jag. I minnen av ett liv du aldrig kunnat glömma lika sprött och overkligt likt jag.
Bunden vers
av
smultronbergen
Läst 97 gånger och applåderad av 2 personer Publicerad 2021-10-14 22:52 |
Nästa text
Föregående smultronbergen |