Går längs parken vid vallgraven och iakttar det sjukhusliknande komplexet på andra sidan. Tycks sträcka sig lika långt och runt som Ringmuren i Visby, fast det här är någon västsvensk stans närmare hemma. Därinne i korridorerna sitter en ung kvinna som vill tala spirituellt allvar med mig - hennes mörkt upplysande blick påminner om Klara Ceder i serien Eagles. Hela hospitalet skulle snarare kunna vara ett universitet, av mer upplyftande karaktär än jag tror. Jag är kanske inte medveten om att detta är en dröm? Ändå vet jag att förloppet bör skrivas ned, eftersom det utgör fjärde grundstenen i en samlad volym, varav jag måste ha drömt tre redan.

En snäll gubbe hoppar ned i den vackra vallgraven som för att dränka sig. Ty han får inte längre ta med sig noshörningen in i byggnaden, trots att djuret jobbat åtskilliga år med att pigga upp och rentav läka de gamla. Nu blir noshörningen anvisad att stå bland träden, varifrån den skall ge sin trygga energi in genom de dimmiga fösterrutornas rader. Där ett knappt urskiljbart, rött streck börjar lysa - ditåt svänger djuret sakta sin snabel. Är det då egentligen en elefant som noshörningen är?! Någon blir både psykiskt frisk och fysiskt läkt i varje fall, vilket är det viktiga.

Där borde nog historien helst ha slutat, men nu spelar jag uppenbarligen krocket eller dylikt med min gamla kamrats ungar. Några kråkfåglar håller på och stör vårat spel, så jag kastar träklubban i en båge mot gräsmattan, för att skrämma bort dem. Min motsvarande fräckhet tycks dock dömd att misslyckas. Snarare förvandlas fåglarna en stund till torra höstlöv, men återkommer på nästa minigolfbana. Vem ville inte bli en häst som kunde hoppas över vallgraven?!

Minns hur det var jag som fick spela mördaren. Den riktiga mördaren hade klätt mig i sin utrustning, för att slippa springa själv. Hos pizzeria-papporna och kafeteria-mammorna kunde jag gömma mig, eftersom somliga medborgare visste att jag ingalunda hade gjort något ens i närheten av mord. Emellertid såfort stadsmakten dök upp och följde naturligt misstänkta spår - då fick jag fly genom grändernas labyrinter på höjden, i denna halvbekanta stad. Spännnade och en smula kul var det allt att bli jagad - om än mycket dumt att spä på intrycken av skyldighet. Fast det värsta skulle vara ifall mördaren också fick för sig att jaga mig - likt råttan rakt på katten - en risk som jag titt som tätt tvingades räkna med. Känslan av stark befrielse vid uppvaknandet behöver väl knappast nämnas.