Mitt liv började så bra 

och världens hjärta 

var öppet och snällt. 

Sen var det som att 

ett argt tåg kom och 

helt sonika körde 

över mig och pappa 

orkade inte leva 

längre och mamma 

blev så konstig, ja 

allt blev skumt på 

något sätt och själv 

så kände jag mig 

som en gammal 

bortglömd SAAB 

på en bilskrot och 

allt hade förvandlats 

till en surrealistisk 

ändlös natt i en helt

annan dimension 

inne i mitt härjade 

huvud och det var 

då ungefär som jag 

blev så där hiskeligt 

psykiskt sjuk och 

världen stirrade på 

mig med sin godtyckliga 

blick och ingen fattade

någonting och inte 

jag heller och jag ville 

bara försvinna och dö 

och det var väl ungefär 

då som mitt liv slutade

att existera för jag var 

inför en chockad och 

högst förvirrad och 

skuldmedveten omgivning 

en ingen samt ett ingenting 

som gick omkring hjälplös 

och inte fanns till ty i en 

schizofren psykos råder en

maximalt omänsklig terror.

Och nu 35 år senare så mår 

jag hyfsat skapligt bra men 

jag har börjat att begripa 

och förstå samt unse att jag 

tyvärr missade några 

decennier av det dyrbara 

och sällsynta livet. 

Den enda riktigt sanna 

friheten finner varje 

människa blott i den 

underbara ensamheten 

för det finns ingen annan 

väg som leder framåt 

och hemåt och till en 

integritet som är villig 

att dansa naken i månskenet.