Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Äng

Vi ser en äng framför oss; de sedvanliga grässtråna som kivas om den bästa solplatsen; de mässingsgula förlorarna som förvandlas till näring för kollektivets bästa.

Ovanför; en förvridet blå himmel, utan moln. Svarta prickar i skyn, kanske en kråkflock, den verkar vilsen och fragmenterad.

Vid marken; ett rutnät av stenformationer, antagligen för att påvisa markgränsen. Vi ser inget annat spår av människan. Det är tomt, men långt ifrån ihåligt.

I mitten, precis där allt spelar roll; en kropp, fast planterad, redo att slå rot. Det är ett skeende vi beskådar, något som viskar om varaktighet.

Vi kan inte se mer än skuggan av kroppen. Trots himlavalvets totala öppenhet kan det inte kastas mer än skuggor här. Skärpan är skev, nästintill ett konkavt perspektiv tvingar oss att uppfatta allt förvrängt.

Stenarnas march genom tiden tycks vara det mest rörelserika på denna äng, men det är svårt att avgöra. Doften påminner om potential, något som kan gro från ett frö, om det lämnas ostört.

Ett kråkskri från ovan forcerar vår kroppsbehåring att stelna till. Vi förstår att vi måste lämna denna plats. Ensligheten kräver stillhet. Om det som finns här skall slå ut i full blom måste vi sluta våra ögon och sluta lyssna.




Fri vers (Prosapoesi) av Struntstrunt
Läst 21 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-10-17 02:34



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Struntstrunt
Struntstrunt