Imorse var du inte det första jag tänkte på när jag vaknade. Så har det inte varit på länge.

Kanske har vårat fina men smärtsamma samtal under metalmusiken något med det att göra. Kanske har jag accepterat att det inte blir något. Kanske har jag alltid vetat det men först nu klarat av att medvetet erkänna det.

Det är inte lätt, ty dina läppar talar två sanningar. Ibland även dina ögon.
Men när du får tänka efter väljer dina läppar en av dessa sanningar, den sanningen jag hatar, men kanske den som trots allt är sannast, sundast.

Jag tror att jag känner nu som du kände förr, och vice versa.
Vi är två älskare och två idioter. Den längtan jag känner för dig har du känt för mig, du tyckte att jag borde tagit dig till mig och jag kan inte göra annat än att hålla med och tycka likadant om dig nu. Men för stunden är alla ord sagda, alla böner bedda.
Det finns inget mer jag kan göra, gråta kanske.

Imorgon kanske jag tänker på dig när jag vaknar, i natt kanske små fjällblommor blommar längs de ängar du och jag kunde delat. Om än bara i en dröm är det en verklighet jag föredrar den där du och jag inte kan vara det vi borde.

Så sov gott lilla lo, spring fritt och bygg en egen lya långt in i skogen där jag föreställer mig dig lycklig och i ro.