min fot. Förhårdnader. 

Ord som sägs. Jag frågar vad andra 

vuxna säger till det barn jag har framför 

mig. Barnen är egna. Sär. Nuförtiden har 

de någon slags diagnos. De är autistiska 

har släng av, med huvuddiagnos ADD. 
Ögonen vandrar utåt uppåt bortåt 

korta stunder möts vi. Hur ska jag 

kunna behandla det fasta, det märkliga? 

Ska jag göra som de andra? Säga att 

du ska fortsätta hälsa på samma 

klasskompisar som i ett års tid inte 

sagt hej tillbaka. Jag kan inte. Hur ska 

hopp förmedlas. Genom kaos och jag 

ser framför mig att de allihop, alla dessa 

märkliga pojkar, visar sin självrespekt, 

och de blir trots det dissade. De kan inte 

bli som de andra men de kan visa att 

de vill tillhöra, genom att reagera när 

andra inte visar att de vill. Pojken framför 

mig gråter varje dag han kommer hem. Talar 

om att han tänker på existensen, funderar på 

om han är verklig, lever jag säger han ? 

nej du gör nog inte det tänker jag. Säger 

att det måste vara svårt, att dessa tankar 

är naturliga, förståeliga. Jag frågar honom 

vad som sker om han blir arg och han säger 

att han inte är sådan, att han skulle hamna 

hos rektorn, för innerst inne hatar de honom. 
Det tror han. 

Jag tänker att någon jävla förälder skrämt 

pojken. Gå du kvar på skolan, le och 

hälsa men gör för faan ingen grej av 

din ilska, din känsla av orättvisa. 

avvik aldrig så det hörs- märks. 

jag tror det är pappa som går i skolan. 
jag tror pojken vet det men det saknas 

ord att utttrycka även det. Jag är inte 

sådan. Vem faan är man ? Är vi inte 

allt för faan och vem tar bort barns 

egna gränser? 

jag vet inte vad jag gör på den här 

platsen men jag måste försöka 

göra något annorlunda. Hur vet jag 

inte men något måste ske. Något 

enda litet måste ske. Hellre synas än 

inte existera.