du får mig fortfarande att tappa andan
när du dansar in genom min dörr
slår dig ner i soffan
och ler mot mig sådär som bara du kan

men jag tror att det räcker med ett leende från dig
nu

för när du dansar ut igen gråter jag inte
längre

eller i alla fall inte så mycket

med förtvivlanångestpanik längs min kind
eller allt som ryms i mitt hjärta samlat i en droppe

nu kan jag fälla en tår
visst kan jag det

men mer för alla danser vi inte får dansa tillsammans
alla barn vi aldrig ska få
och för alla kroppar i vilka jag alltid kommer att söka efter dig

för du får mig fortfarande att tappa andan

och även om det räcker med ett leende från dig
nu
kommer jag aldrig att sluta försöka prickskjuta ditt hjärta med mina andetag
när jag för en sekund får dyka in i din famn