Som barn gick jag psykiskt på knäna, men det var ingen som märkte utav och insåg det, och själv vägrade jag förstå det men jag tycker att min omgivning borde ha sett igenom min mask. Sen i de övre tonåren när jag krackelerade så var det ingen som ville tro att det var så stor fara, det ordnar sig nog och ryck upp dig, skärp dig för du kan om du vill. Ganska kraftigt gränspsykotisk så skulle jag väl ha sökt hjälp om jag visste hur jävla farligt jag levde. När jag tänker på min gamla barndomsfamilj så kommer orden rädsla, förställning, och brist på empati. Det var ingen bra familj att växa upp i som som ett allvarligt krisande barn. Det finns en sorts optimism som ligger på gränsen till fascism, ett godtycke och ett svek som går som pistolkulor in i själ och psyke. Hur ska en psyksjuk tonåring kunna försvara sin integritet och värdighet, och som är sladdbarn? Jag blev schizofrent psykotisk när jag var 21 år gammal och jag hade ingen att vända mig till, trots att jag hade en mamma och 4 äldre syskon. Jag förträngde och kapslade in traumat när min pappa tog livet av sig när jag var 11 år gammal, och då började jag att vandra vägen mot avgrunden. Några saker som jag minns från den tiden är en brännande ensamhet och hur jag var sjösjuk av övergivenhet, samt hur jag lärde mig den underbara strategin att svälja ned allting som var smärtsamt och jobbigt, att förtränga problem blev som en drog som gjorde mig hög och euforisk, plus att förställa mig vilket jag trodde var min räddning. Min destruktivitet höll så länge den höll, sen var jag ingen och inget, en våt fläck.