skogsbrynets sargade kant;
man kan se de levande
hålla mässa
över förmultningen

omringade av marmorpelare
som är emaljerade
i sammetslent mörker

hinnan stöter ifrån sig ljudet
och slungar det tillbaka,
likt lätta dolkstick
perforerar ljudvågorna åhörarna

växelverkan mellan
det konstruerade
och naturen
är min konstant

jag bestiger scenen;
fri med en briserande man
luggsliten och maläten,
men fortfarande en man

håligheten i mitt inre talar

publikhavet är mitt skydd
och rampljuset låter mig vara kvar
trots min sjaviga hudkostym

timmar av orerande
bygger upp ett klimax,
en vändpunkt
där allt står på spel

sömmarna töjs
mer och mer
för varje steg

genom revorna
sipprar tvivlet ut,
koagulerar kring mina sår;
ett pansar av självhat

min blick blir stum
och allt som finns
är reverberande ljud

vi går alla sönder
under våra lager
löses upp
och sammanfogas

vi omsluts
och innesluts
i en ritual
med kakofoniska förtecken

det vibrerande grässtråets sång,
grenens fibrer som brister,
lövets kärl som sluts
himmelens skärvor
som faller ned

vi har blivit så nakna
inför varandra
att vi inte finns