Det var en dag då det var lätt att vara människa. Ljuset, färgerna, dofterna från skir grönska och svart jord, det var berusande. Det kändes som man var delaktig i naturens uppvaknade och livets återkomst. Ljuset hade återvänt, ljuset, solen och värmen. En dag då det kändes lätt att leva efter en lång vinter. Allt syntes vackert och besjälat denna första riktiga vårdag, då fåglar kvittrade, myror kryllade, knoppar brast, gräs grodde och tussilago blommade.
Jag hade sett vitsippor och tussilago, jag hade sett den första sädesärlan och sett gröna grässtrån spira upp ur den svarta jorden. Solen sken och världen syntes god och skön. En sådan dag var det när jag närmade mig Karlssons.
Man ser deras hus på långt håll, det ligger i slutet av en raksträcka. Fru Karlsson bor längst bort på vägen, efter att man passerat deras hus övergår vägen i en stig.
I vintras gick Karlsson bort, nu finns bara fru Karlsson kvar. Karlsson hade varit gammal, han hade varit skröplig och han dog. Nu bor fru Karlsson ensam kvar i det stora huset.
Hon går omkring i trädgården, har en räfsa i handen. Man ser henne på långt håll. Hennes hund, en strävhårig tax, skuttar omkring, krafsar i jorden. En koltrast sjunger i en björk. Det är vacker bild jag har framför mig. En bild av en idyll.
Jag tycker att hon är vacker, fru Karlsson. Hon har en huvudduk, en blå sjal runt huvudet och hon har lång klänning och förkläde. En vadmalsblå klänning och brunaktigt förkläde. Det är vackra färger och de blir raffinerade tillsammans, de måste vara valda av en människa med avancerad känsla för färg.
Hon är gammal, hennes kinder är rynkade, hennes hår är vitt och hon rör sig inte utan möda. Men hon är rak i ryggen. Nu krattar bort fjolårsgräs och hon räfsar löv från grusgångarna. Hon krattar omsorgsfullt, hon har gjort det förr.
Hon har inte gett upp. Fru Karlsson har förstått att livet måtte fortsätta, gräsmattan måste skötas och gångarna krattas också i år. Hon kämpar på fast maken gick bort i vintras.
Jag tycker att hon är vacker där hon går omkring i sin trädgård. Tycker att hon ser ut som en buddistisk nunna. Hon utstrålar också en vishet och en respekt för ordning, traditioner, plikter och livets villkor som måste komma av inre övertygelse och visdom. Som hos en buddistisk nunna. Jag tycker mig förstå att fru Karlsson är en medveten människa.
Som en zen-buddistisk nunna. I hennes rörelser, i krattandet, läser jag in en zen-buddistisk inställning till det arbete som måste utföras och jag förstår att fru Karlssons är en upplyst människa. Maken dog men hon lever vidare, sköter sin göromål och gör vad livet kräver. Hon har övertygelse, hon förstår att existera i nuet. Vara i varandet, i varandets vara. Att fru Karlsson besitter en andlig storhet syns mig vara uppenbart och jag förstår inte varför jag inte insett detta tidigare.

Jag har haft ett formellt förhållande till Karlssons. Jag har hälsat på dem när jag gått förbi. Det måste man ju göra här. Och jag har brukat säga något om vädret. Men några samtal har det aldrig blivit. Jag har inte tidigare insett att det fanns en sådan vishet och medvetenhet hos fru Karlsson. Jag har inte förstått att vi är själsfränder och att vi söker samma mål. Därför har jag oftast bara nickat, eller sagt något om vädret när jag har gått förbi.
Men idag, denna berusande första vårdag då ljuset återvänt, vill jag inte bara säga hej och att vädret är vackert. Inte nu när jag förstått att också fru Karlsson tillhör de upplysta. Nu vill jag att hon, denna vackra och tappra fru Karlsson, skall förstå att också jag är en medveten och upplyst människa. Att jag också har förstått livet och försöker leva i ett zen-medvetande. I varandets vara. I nuet. Nej, jag vill inte bara säga hej och att denna dag är en strålande vacker dag. Jag vill säga något oväntat och omtumlande, något som får henne att inse att hon i mig möter en medmänniska som insett hennes storhet och hennes mod. Att vi två har en gemenskap och att det finns andra upplysta människor.
Jag vill inte säga några tomma slitna fraser, jag vill säga något paradoxalt och enkelt. Som en applåd med en hand. Något som öppnar perspektiv och skapar medvetenhet. Något uppfriskande som en örfil.
Därför, när jag kommit fram till staketet som omger Karlssons trädgård, när jag kommit inom det avstånd då hälsandet bör ske och samtal inledas, då ser jag henne in i ögonen och säger; att det måste ha varit skönt att ha fått knölen begravd.

Kanske borde jag inte ha omnämnt hennes make som knöl. Men det var skämtsamt menat. Och min avsikt var inte att framhäva att det måste ha varit en befrielse att bli kvitt honom, som jag endast på skämt omnämnt som knöl. Min avsikt var att prisa hennes mod att lämna det gamla bakom sig och hennes insikt om att livet måste fortsätta. Och att livet är evigt. Och att också våra själar är eviga.
Men jag blir varse att jag överskattat fru Karlssons medvetenhet. Jag ser en sky, en mörk sky dra över hennes ögon och hennes leende övergår i en snörpt min när hon inser innebörden i mina ord, när hon tolkar mina ord på ett oupplyst sätt. Fru Karlsson ger mig en skrämd blick, hon ställer i från sig krattan och skyndar in i huset. Utan ett ord. Som om hon flydde.

Diktare har talat om själens obotliga ensamhet. Man vill inte tro att det förhåller sig så, Att man är obotligt ensam. Man söker kontakt, man tror sig ha hittat likasinnade. Men man blir besviken. Människor här i trakten är i regel inte medvetna. Och tvärt emot vad jag föreställde mig, har fru Karlsson visat sig ha ett småsinnat och oupplyst sinnelag. Hon har spritt ut ett rykte om att jag raljerat över hennes sorg, hånat hennes döde make och att jag varit berusad. Mitt på blanka förmiddagen.