Reslig och kraftfull står den där,
den av eftermiddagssolen skönt
ljushöljda björken.
De skimrande höstlöven ger den
en särställning bland de yngre
björkarna och de ständigt djupt
gröna barrträden.
Ännu några dagar kan den bära
sin skönhet innan höstens vindar
skövlar dess lövmassa och
täcker omgivande gräs.
Kvar står kala, spretiga grenar och
kvistar som med sin av naturen
inkapslade savkraft låter vårsolen
förlösa spirande knoppar.
I de tidlösa varv som moder jord
ständigt upprepar finns en grodd
med löften om nytt liv.
Förgängelsens skepp förliser
i livsbejakelsens svall.