Jag använder det lilla ordet "hen" i skrift.

Det finns flera anledningar till det: Krampande fingrar är en av dem, en annan är att jag gillar att vara effektiv.
En skulle kunna vara att jag tycker att ordet behövs och alltid retar det någon!

Jag kommer väl ihåg första gången jag verkligen behövde det.
I kontakt med socialchefen behövde jag skriva "Pernillas socialsekreterare" för tredje gången och med krampande fingrar var det inte lätt. Jag bytte ut det mot "hen" och fick genast en mer lättskriven text!
Jag kunde ju omöjligen veta om vederbörande var en han eller hon.
Därefter har jag använt  "hen"  i avsikt att underlätta för mina fingrar och det har aldrig skapat tvivel.
Möjligen har det retat gallfeber på yrkesinnehavare såsom läkarsekretare, chaufförer av färdtjänstbilar, socialsekreterare och andra med långa titlar, som jag ibland omtalar i skrift.
Mest retar det, av någon anledning, frireligiösa och folk som inte fattar att man inte avser något "tredje kön" (ett vanligt argument mot).
Man avser att benämna en hon eller han i dennes yrkesroll om denne/a har en, i skrift, komplicerad titel.