Mina nakna violer.
Ändå spår av lyckans vind.
Varje andetag ett nytt liv.
Vilar på min egna fågelsång.
En vattensalamander så kungligt stolt.
Viskande blodmåne.
En suck så kristallklart äkta.
Varje marmorerad pärlhyacint och jag känner hennes sorg.
Blickar ut över evighetens flora.
Svart ebenholts, jag följer dina fotspår,
som om de vore mina egna.
Stundtals ett natt lila skratt klingande som falsk fläder.
Men inte desto mindre.
Jag saknar dig.