Jag har tagit en sorg i taget, tänker jag medan jag långsamt sjunger "Vakna nu, Anneli". Som en vaggvisa för min syster.

Det gör inte så ont längre, inte så att hjärtat stannar i bröstet i alla fall.

Det värker inte av min far längre, heller, men saknaden är stor. Jag har ingen att ha en  intelligent konversation med, tänker jag. Jag vet att han skulle ha svarat "Prata med din man!"

Min dotter gör ont. Hon är den färskaste sorgen.En varm, skoskavsliknande blåsa i hjärtat. Kanske kan jag tänka på henne en dag, utan att hela världen stannar med ett brak som bara jag kan höra.
"Lilla Nillan, vad du ställde till det" säger jag igen in i näsduken.