Universum öppnar
sitt innerligaste höstdjup
och sveper in oss i sin regnvåta fäll.

Månen slår ut som en vit blomma
på mörkrets hud
doftar ömhet och natt.

I den tassande skymningen
under stjärnornas viskningar
klingar de klockor som inte mäter tid
utan skördar den.

Vi har levat här i hundratals år
i tusen miljoner
vi fanns
som skuggor av det som komma skulle
vibrerande vågor
av glädje och förundran
och smärtans ärrtatueringar.

Fyrar blinkar oss framåt
rödögda och tysta
närmare farleden
som leder in i ensamheternas enande.