Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Överfallets upprepningstvång



Att bli våldtagen och eller fysiskt/psykiskt misshandlad
lämnar efter sig livslånga skador och sår i själen.

Vart och ett av offren behandlar och lever med detta
på sitt eget sätt. Det finns inget rätt sätt men kanske
sämre och bättre.

En sak som förenar de flesta är att psyket omedvetet
kräver att få en upprättelse av kränkningen och den
handlingen kan man kalla för upprepningstvång.

Även upprepningtvånget kan se högst olika ut för
olika människor. Bakom det som ser ut att vara en
njutningsfull och lycklig s-m-kontakt...alt bdsm-sex...
där de inblandade "kommit överens" medelst tecken/
"kommandoord" om var gränserna går för smärtan
( läs våldet ) finner man oftast en barndom i
övergreppens tecken.

Den skillnad vederbörande hänvisar till ligger, menar
man, just i att nu har man själv kontrollen över
våldet/smärtan. Men lik förbannat ska det/den framkallas.

Psyket lurar naturligtvis sig självt på detta sätt och att
det låter sig luras ligger eller kan ligga i den sköna
orgasmen eller faktum i att man ändå får och har
en skön kroppskontakt under akten.

Någon terapeutisk behandling av det ursprungliga
traumat eller av hela den traumatiska barndomen
kan dock inte sägas äga rum eftersom den skyldige
förövaren inte medvetet ens är psykiskt närvarande
i rummet.

Man kan säga att för att denna form av sexuella njutning
ska "fungera" så krävs en fortsatt och kontinuerlig
bortträngning av den jävliga verkligheten.

Att låtas sig själv luras via njutning låter sig göras
under en viss tid men minnet av helvetet vaknar
förr eller senare till liv och man kan kanske få
hjälp med att ta hand om övergreppen på ett
sätt som läker det skedda. Med ord och de
känslor man under så många år tryckt undan.

Känslor som inte är njutningsfulla men äkta.

Upprepningstvånget är bland det starkaste
vi människor bär på men omtalas inte alls
i den omfattning man skulle förvänta sig.

Det tycks ligga något fult och dumt i att göra
samma "dumheter" gång på gång utan att
förstå de skadar.

Betraktat som ett psykiskt försvar ( = att
undvika medvetande ) blir det lättare
att förstå dess plats i människan.

Vi tycks vara mer rädda för att ta reda
på sanningen om det förflutna än att utsätta
oss för kroppslig smärta och förödmjukelser
gång på gång.

Kanske inte så konstigt att världen ser ut
som den gör.

Härvidlag tillkommer vår syn på gråten,
sorgen och hjälplösheten som något
dåligt.

Vi vill inte bli barn på nytt.

Men vi är det hela tiden.




Övriga genrer (Essä/Recension) av Gunnar Hilén VIP
Läst 47 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2021-10-21 09:07



Bookmark and Share


  Lena Staaf VIP
Fint och insiktsfullt skrivet.
2021-10-21
  > Nästa text
< Föregående

Gunnar Hilén
Gunnar Hilén VIP