Jag flanerar i den blå atmosfäriska skogen fri från de röda diaboliska kraven, himmelriket står mot helvetet i min härjade kropps svävande olyckliga och lyckliga hotellrums ingrodda och härliga tragedier när jag dansar fram på stan och det brinner i knutarna av sanningar som inte längre går att spola ned i en toalett om och om igen i en rondell som leder till ett aldrig någonsin av ord, ord, ord som har gjort mig sjuk i en känsla av blå trallvänlighet när jag beskådar horder av nakna vakna sakna människor springa omkring nere i den röda underjorden medan jag gräddar våfflor gråtandes till alla underbara utslagna och hemlösa själar, jag kom, jag sågs, jag segrade.