Jag har spruckit upp i sömmarna,
har just knäckts mitt itu,
fastnat mellan drömmarna
och slutat finnas nu.

Jag är uppluckrad i kanterna,
är mjukare så här,
ser de djupa branterna
och stannar gärna där.

Jag har vandrat långt längs vägarna,
har trampat snett förut,
men aktat mig för jägarna
och deras vassa spjut.

Nu har jag spruckit i sömmarna,
har just gått av igen,
naglats fast i drömmarna
och hjärtat slår nog än.