Min barndom och uppväxt 

var ett träsk som jag var 

bara tvungen att ta mig upp 

ur under de övre tonåren 

men jag sögs allt djupare 

ned i det stinkande träsket 

och min så kallade familj

var helt klart schizofren

och allt var ett outhärdligt 

gallskrikande konstant 

kaos och jag hade mycket 

hellre suttit i Auschwitz 

än att genomlida den 

ettåriga evighet av psykos 

som jag bröt fullkomligt 

samman in i när jag var 

tjugoett år gammal och 

nu är det trettiofem år 

senare och det är ingen 

som minns någonting 

förutom jag och livet är

hårt och grymt men jag 

mår rätt så bra för jag 

är inte en svikare till 

skillnad från många 

andra och deras ytliga 

och torftiga pseudoliv. 

Det är omöjligt att 

existera i denna värld 

men jag gör det ändå.