Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ljus och mörker

Jag drogs till dig för att jag såg ditt ljus. Du lyste, sken och glittrade.
Inte en spricka, inte en sorgrand eller spår av skugga. Inga spår av slag eller hårda ord. Ingen skam, igen konsumerande sorg eller brinnande ilska. Inget sargat eller fult. Len hud, rosa kinder och vita tänder. De enda ärr du bar då var efter lek och övermodiga barndoms bravader. Fri och frisk.

Du sjöng och dansade, skor med taxklack över parkett som betong. Du log och skrattade. Du sjöng hellre än väl, men du sjöng. Älskade allt som var vacker, tyckte om att omge dig av färg och form. Sorglös och lycklig. Optimistisk på gränsen till naiv.

Du älskade solsken, kunde sola dig i timmar. Alltid med radion på eller med en bok i hand. Ofta glada böcker, böcker om romans, spänning och äventyr, böcker om exotiska länder eller biografier om personer du beundrade. Ibland glansiga magasin fyllda med bilder, beskrivningar av hur du syr dina egna modeplagg. Som du älskade kläder, designers, material, stygn och tekniker. Exalterat kunde du vifta med uppslag och prata om skärningar och veck som om de vore en stor konstnärs penseldrag. Ögonen lyste samtidigt som jag såg hur tankarna snurrade. Kreativa idéer som tog form, ensembles sattes samman. Tankar om spännande tillfällen att bära dem. Du älskade att gå ut, inte alltid för att dansa eller festa. Du sa att du behövde folk och deras energi.

Vi satt ibland i timmar på uteserveringar och caféer medan du bara tittade på folk. Ofta kom det förbi folk och pratade. Du levde i ljuset och omgav dig med allt det som var vackert. Det var det som först lockade mig till dig.

Så olik mig. Jag har alltid velat vara lycklig men aldrig förmått det, drömt om att vara sorgfri. Att vara levande, i livet. Att inte vara rädd eller oroad. Att inte jämför mig med andra och finna att jag tappar måttet. Att vara min egen person, fri från ängslan. Att vara frisk. Riktigt frisk. Lycklig.

Jag drogs till dig för att du var så ljus, så levande. Du bländade mig och gav mig drömmar om ljus och lycka, om optimism. Jag tänkte att du var min nyckel, den som kunde låsa upp alla mina låsta dörrar. Vädra ut och göra vackert.
Jag tänkte att du var den som skulle leda mig ut mörkret. Jag kunde inte se hur ditt ljus någonsin skulle kunna slockna.

En tid fungerade det, allt kändes ljusare. Livet kändes mer färgsprakande, som om allting vore möjligt. Jag kände mig bättre med dig, som att du gjorde mig bättre. Jag vågade drömma, först genom dig. Jag lyssnade till dina drömmar och visioner, började se mig själv i dem. Det känns som att jag fann en mening, en riktning. Desto mer du berättade och drömde, desto mer självklart kändes det. Det var ju så våra liv skulle bli.

Det började så bra. Med tiden kom allt det som först lockade mig att irritera mig, du var inte längre ljus och fri. Du blev ytlig, fåfäng och oansvarig. Barnslig och dum. Dina drömmar började kännas små och otillräckliga.
Mot slutet äcklade du mig, jag tålde dig inte. Du blev för mig en karikatyr av sig själv och jag kunde inte förstå vad jag en gång såg i dig. Du blev en börda och en boja. Jag kände att du hindrade mig, stod i vägen. Du passade mig inte och jag skämdes. Jag höll dig ansvarig.

Jag blev dum men jag tyckte att jag hade rätt, det var ju dig som det var fel på.
Du som inte levde upp till mina förväntningar, du som inte höll vad jag tyckte att du lovat. Du som slutade glänsa och skina, slutade vara ljus.

Jag förstod inte vad jag gjorde, vilken skada jag orsakat.
Jag förstod inte att mitt trauma var mitt, att skadorna var mina att försöka läka, knutarna mina att reda ut. Istället kände jag mig förråd och lurad. Jag tänkte inte då på min egen skuld, rimligheten i mina förväntningar. Jag förstår nu att jag förväntade mig att du skulle vara syndernas förlåtelse, en flod att tvätta bort det fula och solkiga. En källa att dricka ur och läka. Jag gjorde det till din uppgift att hantera mina trauman, att lösa dem. Du blev en medicin och när du slutade att fungera tappade jag tron på dig och bytte ut dig.

Men ingen av de andra höll vad de lovade heller, ingen medicin ville fungera.
Det ljusnade ett tag, sinnet fylldes av möjligheter, av sinnlighet, begär och ljus. Men lågan slocknade alltid och kvar fanns besvikelse och ensamhet. Jag tyckte nog att det var deras fel då med. De förvandlades alltid till våp de med, tomma på innehåll, ytliga. Precis som jag tyckte att du blev.

Jag konsumerade er men jag insåg det inte då. Jag ville ju bara vara glad, inte vara ensam i mörkret mer. Inte vara rädd eller sviken. JAg ville tänka på det vackra, på det möjliga. Njuta av nuet och bygga upp en trygg plats, vila i en trygg famn. Jag tittade nog inte inåt, inte på rätt sätt. Jag gjorde ju rätt, jag var ju stabil. Inte var det något fel på mig? Tvärtom var jag inte en överlevare?
Hade det inte gått över förväntan?

Jag sög in dig till mitt vansinne, det inser jag nu. Satte dig i min såriga värld av mörker och sa åt dig att lysa, att läka. Jag förväntade mig att du som aldrig upplevt den typen av mörker, av sår skulle förstå. Delar av mig föraktade dig för det, för att du aldrig knäckts och spruckit. Jag ser det nu. Jag vet att jag inte har rätt att förakta någon annan för att de inte lidit på samma sätt. Mina erfarenheter ger mig inte rätt att bagatellisera eller förminska någon annan. Men det är svårt.

Du dog och det är nog mitt fel.
Jag drog in dig i mitt vansinne, konsumerade dig.
Föraktade dig, förlöjligade dig. Spottade ut skalet och blev arg och irriterad över din svaghet och förvirring. Bristen på överlevnad.

Du hade aldrig behövt överleva förut, bara leva. Ingen hade sagt åt dig, inte på det sättet, att du var fel. Jag vet nu att jag var ditt första stora trauma.
Jag tog livet av dig, inte genom slag och våld. Jag satte inte mina händer om din hals men runt din själ, runt ditt väsen. Det var jag som gjorde dig till ett problem, gjorde dig problematisk och otillräcklig.

Jag föraktade din kraftlöshet, brist på överlevnad och självbevarelsedrift.
Tyckte du var mjäkig, svag, beroende. Att du aldrig skulle klara dig ensam. En mörk del av mig tänker fortfarande att jag fick rätt, du klarade dig inte ensam. Du försökte knappt.

Jag tror inte jag är ond, ingen mördare. Ändå har jag lämnat efter mig ett spår av sargade människor. Jag har aldrig knutit mina nävar, aldrig gjort intrång och tagit vad som inte var mitt. Inte direkt eller märkbart brutit lagar eller regleringar, ändå har jag stulit. Ingen kan fängsla mig, ytligt gör jag det man ska… men etiskt, moraliskt… jag blev aldrig ljus i mig själv. Jag lever i mina skuggor, rättfärdigar och förhandlar.

I en stund av kraft kallade du mig för narcissist och jag är nog det.
På grund av trauma, på grund av smärta och överlevnad. Min intention var inte att göra illa. Det var av saknad. Det spelar kanske ingen roll rör någon annan men jag klänger mig fast vid det. Jag vill inte vara ond, jag vill inte vara mörker.

Jag växte upp i mörker och sökte ljuset. Ville vara bättre, leva bättre.
Men det blev fel. Det här kan inte få vara allt och det kan inte vara över.
Det måste finnas mer.

När asken öppnas och allt det mörka, allt det hemska sipprat ut så finns det ändå hopp. Det måste vara essensen i att vara människa.
Det måste finnas hopp.








Prosa (Novell) av Wilhel-mina VIP
Läst 227 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2021-10-23 18:01



Bookmark and Share


  Emanuel Sigridsson VIP
Texten har flera fina passager av ordflöde.
2021-10-25
  > Nästa text
< Föregående

Wilhel-mina VIP