Sanningen om dig är berusande,
hur blev du så missförstådd?
Du är skönast, helt förtjusande,
av oss alla grovt förrådd.
Ryktet sa, du obarmhärtigt dömer
minsta lilla felsteg från min sida,
att du mig kallblodigt fördömer,
planerar hämnd, vill se mig lida.
Öga mot öga med dig Gud,
ser jag själv ditt sanna jag,
bländas av din nådeskrud,
möter ditt befriande välbehag.
Din röst rymmer innerlighet och tröst,
du sträcker ut dina fadersarmar,
du drar mig intill ditt trygga bröst,
ömt och varsamt dig förbarmar.
Dina ögon värmer mig som solen,
som luften en klarblå sommardag,
du och jag Gud, här på nådastolen,
njuter kärlekens ofattbara lag.
Hjärtat rörs av tårarna och glöden.
Själen ruvar på så många frågor,
dömd var jag, dömd till döden,
ämnad för eldsjön och dess lågor,
jag och många miljarder andra,
som trotsade ditt kärleksbud,
vi syndade och övergav varandra,
sådant som du hatar du hämndens Gud.
På kärleksbudet snubblade vi alla,
vem är du som ger ditt liv för vänner?
Man såg oss alla hjälplöst falla.
Du älskar mer än någon som jag känner.
”Främmande för mig den hemska tanken,
lämna er i frestarens förhatliga garn,
att prisge er till avgrundsstanken,
att förskjuta er mina älskade barn.
I himlarymderna märkligt tyst och stilla,
ohöljd bestörtning i de heligas anleten,
djävlarna skakade spastiskt, grinade illa,
när jag själv tog era straff, era helveten.
Nåd jag ger till alla dem
jag skapat med min hand,
tar er alla med mig hem,
räddade,
till himlen, löftets sköna land.”