Vi är påväg mot en avgrund,
du och jag.
Det kan nog inte klargöras på något annat sätt.

Det som är mellan oss kräver en upplösning.
Det är som ett impermeabelt kraftfält, däri ligger det svåra
men även magin.

Nu är det dags att hoppa, har jag sagt alldeles för länge.
Något lockar i att bara stå vid kanten och titta ner men nu står vi vid avgrunden och likt den filmen jag alltid pratar om måste man minnas att man lever även i fallet.
Tills man slår i backen.

Jag valde att tro på hoppet,
nu är det dags att hoppa.