Döden, döden, döden", sa Astrid Lindgren när hon pratade i telefon med din syster Stina. Det var det första de sa till varandra, sen var det sorgliga ämnet avklarat. Nu är båda två döda, sedan länge. Astrids böcker lever kvar. Stina lever kvar som en av personerna i "Barnen i Bullerbyn". Döden undgår ingen. Och inte är den så rolig att prata om heller. Vi vet ju att vi ska dö, men vi vet ju inte ett dugg om hur det går till. När jag var yngre tänkte jag mycket på döden. Det var rätt dumt, kan jag tycka nu. Det hade varit bättre om jag skrattat mer och ansträngt mig lite mer för att ha roligt. Men ack, jag var så otroligt ful och tråkig och hemsk så jag kunde lika gärna varit död. Nu var det aldrig så att jag tänkte hjälpa till med det där att dö, inte alls, men hon som var jag, grottade ner sig alldeles för mycket i död och alltings jäklighet. Där satt jag alltså på min kammare och läste Elisabeth Kübler-Ross, när jag kunde gett mig ut på äventyrliga cykelturer i Alperna ellet något. Men det var för farligt, man kunde ju dö...
Nu närmar sig tiden för livets slut alltmer. Det gör det gör det i och för sig för oss alla. Men jag är snart 72.
Visst ska vi ta döden på allvar, det är ju allvarligt det att vi lever så kort tid.
Det finns ingen facit, vare sig på hur man ska leva sitt liv eller hur man ska dö. Var och en får liksom leva sitt liv efter bästa förmåga, i samspel med andra då, förstås. Döden kommer oavsett hur vi levt våra liv.
Livet vet vi ju en del om, vi vet ungefär vad som skall hända nästa timme och till och med nästa vecka.
Men om döden vet vi inget.
Finns det något efter? En del säger sig ha upplevt döden som en tunnel och sedan ett starkt ljus. I en amerikansk bok, berättar en liten pojke att han varit i himlen och träffat ett syskon, som han inte visste om att han haft, och Jesus.
De som har suttit vid någons dödsbädd säger ofta att det blev en sådan frid över, och runt, den döde.
En del säger sig kunna prata med de döda. Svaret som kommer från de döda är då alltid :"Jag har det bra."
Men vi vet inte. Vi kan tro. Men vi vet inte
Och det är väl antagligen som det ska vara.
En dag gick jag förbi kyrkogården, det gör jag i och för sig ofta. Men den här dagen tänkte jag på far. Han hade det mycket besvärligt innan han dog, han fick en stroke, en allvarlig sådan.
"Jag borde gjort mer för far, förlåt far", tänkte jag. Då hörde jag fars röst inne i mitt huvud: "Ah, jag har det bra nu."

Det är väl inte så konstigt om döden är en början på något annat, en fortsättning på livet.
Ingen energi försvinner, den bara omvandlas.
Fysikens lagar