En öppning, som en tunn reva, i lufthavet runt min kropp, det är gudomligt skönt att leva, ändå spirar där ett stilla hopp. Det blixtrar av nått som liknar blått, solskarpa ljungeldar tänds och släcks. Går min värld ändå i grått? Hjärtat bultar, anden i mig väcks. Fjärran trodde jag, men oj så nära, det inget öga här har sett, döden kan mig aldrig mer förfära, så bedårande vackert det du berett. Ett bländande, mäktigt norrsken, jag häpnar i dess skönhet, vacklar, kan inte stå på mina ben. Tack Du Store mitt hjärtas överhöghet. Aldrig ska jag simpelt glömma, det du visade mig idag, i mitt innersta heliga gömma, din hälsning, ditt ljuva välbehag.