Ord, ord, ord,
ord som flyger omkring.
Ord, ord, ord,
ord som inte betyder någonting.

Kan tåla det bruset,
om än tröttsamt och dumt,
de fyller ibland hela huset,
lyssnar inte, svarar stumt.

Ord, ord, ord,
ord som stinger i själen,
ord, ord, ord,
ord som hugger mig i hälen,

gör obotlig skada.
Ärren är många och djupa,
men ni blir väl glada,
när jag störtar huvudstupa,

vrider mig i plågor
av orden som gnager och fräter,
som helvetets lågor
själva livet hungrigt äter?

”Nu är du barnslig och naiv,
ta av din fula offerkofta,
ta ansvar för ditt eget liv.”
Det händer alltför ofta,

en beskäftig amatörpsykolog
tar sig friheten att vara hård.
Är inte det en hänsynslös och låg
syn på respekt och människovård?

”Du är inte så jävla trevlig själv.”
Ord som haglar skoningslöst,
den dränker mig, ordens älv,
av simpel beskäftighet överöst.

”Du njuter av att må dåligt.”
Tar då orden aldrig slut?
Detta är klandervärt, undermåligt,
de borrar sig djupt elakhetens spjut.

”Hur många relationer har du
lyckats behålla under åren?”
Orden svider ettrigt nu,
hur stå ut med de nya såren?


Jag backar, tar akut time out,
mitt naiva, godtrogna fån,
en löjlig, föraktad liten scout
troskyldig mött av ”vännens” hån.

Tänker inte gå i psykoanalys,
lära mig att okänsligt tåla
påhopp, lögner och annat nys,
förljugen känslokyla lojt utstråla.

Var bara allmänt hygglig och god,
ta i mig med varsam hand,
det finns där i var mänskas blod,
att skapa ett paradis, ett himmelskt land
på jord.