Du älskar mig i ditt bröst,
varför inte med din hud?
Det enda som kan ge tröst,
att du trotsar dumma förbud.

Snälla slappna av och bjud
mig nu ditt vackra leende,
ge mig skrattets sköna ljud.
Så grymt ditt hårda beteende,

ett ovälkommet skeende,
en mörk och farlig tid.
Kan jag vara överseende,
när du släcker hjärtats frid?

Vill bara ha dig tätt invid.
Söker du en villig träl,
en känslomässig invalid,
njuter du av våra dumma gräl ?

Du älskar med din själ,
men inte med din kropp,
du menar säkert väl,
men släcker varje uns av hopp.

Vill bara nå den sköna topp
jag ser i fjärran locka,
så kort är livets lopp,
fort går tidens ödesklocka.

Ska jag bara stå och bocka,
en som ger och ger och ger
till dig sköra porslinsdocka?
Vem är jag, vem är det du ser?

Jag väntade mig något mer,
inte den mörka, kalla brunnen,
längtan het jag sorgset överger,
av verklighetens köld upphunnen.

Du älskar mig med munnen,
men ögonen är kalla.
Är gnistan helt försvunnen?
Hjälplöst börjar jag att falla.

Bara en i raden av alla,
jag får smaka påpälsningen,
medan du hörs muntert tralla,
hatar jag ömhetsbegränsningen.

Du älskar säger hälsningen,
men plågar mig nära,
ogripbar som frälsningen,
det är så tungt och svårt att bära.

När ska jag den läxan lära,
det finns inga starka band,
men käftar som vill mig helt förtära,
hungrigt som en anlagd brand.

Längtar bara att krama din hand,
att stryka ditt glänsande hår,
drömmer hett om det ibland,
men det är inget som du förstår.

Konstigt, oväntat, så sent som igår
hör du av dig, bryr dig helt apropå.
Vad är det jag inte förstår,
tänker du på mig med värme ändå?